2010 skulle vara året när Sverige var tillgängligt för funktionshindrade. Det slog riksdagen fast i en lag som började gälla 2001. Men så blev det inte. Handikappföreningarna i Katrineholm har under vintern och våren gjort en omfattande inventering av tillgängligheten till butiker, restauranger och andra privata aktörer som allmänheten har tillgång till. Resultatet är verkligen dystert.
Handikappföreningarna har nu anmält 75 privata aktörer till byggnadsnämnden för att deras lokaler inte är tillgängliga för personer som av skilda skäl har svårt att röra eller orientera sig. Enligt föreningarna kan just dessa aktörer ganska lätt och förhållandevis billigt ordna så att tillgängligheten blir fullvärdig.
Förutom dessa 75 fall finns det sådana där det krävs större åtgärder samt ytterligare fall där det inte bedöms som möjligt över huvud taget att ordna så att tillgängligheten ökar. Det plan- och bygglagen säger, är att enkelt avhjälpta hinder som försvårar tillgängligheten till lokaler dit allmänheten har tillträde samt till allmänna platser ska undanröjas.
Nu har det gått tre år sedan det arbetet skulle vara klart. Men till synes har ingenting hänt. Som vanligt har åtgärder, även väldigt enkla sådana, som ska underlätta för funktionshindrade nedprioriterats av såväl offentliga myndigheter som privata aktörer. Dessutom har uppenbarligen ingen brytt sig om att kontrollera hur god eller dålig tillgängligheten är förrän handikappföreningarna tog saken i egna händer.
I förslaget till översiktsplan är målsättningen hög: Det offentliga rummet ska utvecklas så att alla kan vistas där på lika villkor, unga som gamla, kvinnor som män, sjuka som friska. En stad som byggs och planeras för barn, ungdomar och funktionsnedsatta blir en bra stad för alla.
Det som nu borde hända är att byggnadsnämnden sätter press på de privata aktörerna som handikappföreningarna pekat ut. Det är inte något orimligt krav att dessa ska leva upp till det som plan- och bygglagen stadgar. Om så görs kommer det att innebära att ungefär hälften av de 205 privata aktörerna som granskats får lokaler som är tillgängliga för alla.
Det förtjänar att nämnas att det som är så kallat handikappvänligt är bra för alla. I takt med att befolkningen blir äldre blir det också allt fler som får besvär med rörligheten utan att därför klassas som funktionshindrade i konventionell betydelse.
Översiktsplanens formulering är helt riktig. Men det räcker inte med ord för att Katrineholm ska bli den attraktiva staden som man strävar efter att bli. Stadens styrande måste tillsammans med näringsidkare och andra grupperingar i samhället alltid försöka göra mer för att nå de uppsatta och eftersträvansvärda målen. Att fasa trottoarkanter, markera hinder, sätta upp räcken och bygga ramper borde vara väldigt enkelt.