Ledare: Trumps kungafasoner

De vill inte känna sig bundna av att olika statliga organ har kompetens för olika uppgifter – eller av att statsmakten, som det heter i den svenska Regeringsformen, utövas under lagarna.

Det senaste tilltaget från president Donald Trump belyser detta. Hans värderingar och reflexer i maktutövningen är auktoritära. Han har ofta svårt att finna sig i att vara begränsad av ett system där kongressen, domstolar, rättsregler och budget gör att han inte kan göra som han vill. Han påstår nu att det blivit ett nationellt nödläge, det han vill är att bygga en gränsmur med pengar som kongressen egentligen anslagit till militärt försvar.

Det som egentligen inträffat är att de flitigast använda slagorden i hans propaganda mot utlänningar och invandring – de som handlat om en hög betong- eller stålmur mot Mexico – har frontalkrockat med kongressens makt över den federala budgeten. Trumps enkla slagord om muren har mötts med jubel på hans skräniga massmöten. Men bygget skulle förbruka många miljarder dollar av skattemedel. En budgetkompromiss mellan senat och representanthus, där republikanska respektive demokratiska partiet har majoritet, har nu för andra gången sytts ihop, efter att Trump använde sitt veto mot den första överenskommelsen.

Kongressen medger en mindre del av miljarderna för muren. Ledamöterna inser att både narkotikalangning från Sydamerika och inresor av svart arbetskraft till mycket stor del sker rakt genom kontrollerade gränspassager och inte ute i obevakad terräng. Muren är kort sagt ett propagandanummer, mycket dyr och med föga av den effekt Trump påstår att den skulle ha.

Trump har känt sig tvingad att skriva under kongressbeslutet om budgeten. I stället provocerar han fram en ny konflikt – om kongressens grundlagsenliga befogenheter om budgeten. Lagen från 1976 som Trump använder sig av kom till därför att senatorer sett att tidigare mycket lösa former för att presidenter införde undantagsregler kunde missbrukas. Richard Nixon hade då egenmäktigt infört handelshinder med hänvisning till ett påstått krisläge.

Presidenten måste nu om han menar att en nödsituation uppstått lägga fram detta inför kongressen. Det krävs 2/3 majoritet i de båda husen för att upphäva presidentens beslut om nödläge, som ger honom möjlighet att utnyttja beredskapsparagrafer – som införts för att kunna tillgripas vid krig, naturkatastrofer, epidemier och olika internationella krislägen. En av dessa bestämmelser ger möjlighet att avvika från budgeten och disponera om militäranslagen. Men hur gränsen ska vara kontrollerad är en vanlig budgettvist, inte en plötslig epidemi eller ett miltärt hot utifrån.

Det är budgetmakten striden nu gäller. Konstitutionen ger den till kongressen, med möjlighet till presidentveto. Kan presidenten i stället börja möblera om i beslutad budget då han ser politiska skäl till det är det ett flagrant missbruk av en lag som stiftats för att hantera verkliga krislägen – inte kriser i partipolitiska agitationskampanjer.

Budgetmakten var i många länder, även Sverige, en långvarig stridsfråga mellan kungamakt och folkvalda. I Sverige försökte kungamakten hindra att riksdagen fick inflytande över statsutgifternas användning. I USA skrevs konstitutionen för att förhindra återkomsten av något som liknade 1780-talets auktoritära engelska monarki som man frigjort sig från.

Det är mot en central mekanism i ett demokratiskt statsskick som Donald Trump nu riktar ett maktanspråk. Att de som kontrollerar regeringsmaskineriet kunde sätta sig över den parlamentariska budgetmakten tillhörde monarkins antidemokratiska system.

Det slags radikala höger som Trump – och en rad europeiska extrempartier – representerar är på kollisionskurs med demokratins samhällsordning, där statsmakten utövas under lagarna och där människorna är lika inför lagen.