Vingåker är en plats där Hawa Hashim vill fortsätta bo och leva. Det har varit hennes hemort i femton år.
‒Jag tycker om Vingåker. Det är fint här. Många av dem jag möter i jobbet vill inte flytta från Vingåker, de trivs också här, men de måste flytta till en annan plats, för det finns inte lägenheter, säger hon.
Hawa Hashim är född i ett av världens varmaste länder.
‒Eritrea är så varmt! Det kan bli 40, 45, 50 grader. Vi bodde nära havet, men det är så jättevarmt så du kan inte andas.
Hon berättar att trots sin vana vid denna extrema värme har hon i Sverige blivit allergisk mot sol, och behöver bära paraply mot solens strålar.
‒När jag flyttade hit hade jag praktik i Baggetorps förskola, säger hon och berättar hur det började kännas som att det brann i hela ansiktet.
Hudläkare kom så småningom fram till att kylan påverkar hennes hud så att, när huden blir utsatt för sol, blir det en allergisk reaktion.
‒Det hände en rolig sak när jag stod och väntade på bussen i Baggetorp, och hade paraply i solskenet. En bil med ungdomar åkte förbi, och så kom den tillbaka. "Vad gör du för nåt?" frågade de. Folk här i Sverige vill ju sola hela tiden, skrattar hon.
Hawa Hashim är född 1967.
‒När jag var 8, 9 år kom kriget. Då flyttade min familj först till Sudan och sedan till Saudiarabien, där jag är uppvuxen. Min pappa dog när vi flyttade till Sudan. Han hade åkt till Egypten för att skaffa medicin. Han kom inte tillbaka därifrån.
Vad har det betytt i ditt liv?
‒Det var så synd, så svårt. Jag var jättekär i min pappa. Jag är yngst i min familj. Jag har fyra syskon, två systrar och två bröder. Vi hjälper varann. Min bror blev som min pappa. Han skulle försörja familjen.
I staden Jeddah gick Hawa i skolan och tog sedan examen i ekonomi vid King Abdelaziz universitetet.
Hur var det för dig som kvinna att växa upp i Saudiarabien?
‒Som jag är uppväxt fanns det ingen skillnad i skola och utbildning. Men kulturen är att föräldrar skjutsar till skolan, och det fanns också skolbuss för flickor.
Hawa gifte sig och flyttade åter till Eritrea, och sedan till Sudan igen. I mars 2003 såg hon och hennes familj Vingåker för första gången.
‒Först bodde vi i Vannala. Det var en så jättefin plats när vi kom.
Hon och maken blir kvar i Vingåker, men barnen lär flytta därifrån, allihopa, konstaterar hon.
‒Jag har sex barn, tre flickor och tre pojkar. Min äldsta dotter fyller 24 år i april. Hon studerar i Umeå, till tandhygienist. En dotter pluggar i Stockholm, hon ska bli lärare. En son jobbar på Slottsskolan nu, han ska söka till universitetet. En till dotter går på gymnasiet i Norrköping, naturprogrammet. En son går fotbollsgymnasiet i Åtvidaberg, och yngsta sonen går på Kunskapsskolan i Katrineholm, i sexan.
När du är ledig, vad gör du då?
‒Jag är en virkamänniska! Och läser, jag kan inte leva utan böcker.
Hon läser böcker på svenska. Arabiska är hennes eget skriftspråk, tigri är hennes modersmål, det finns bara som talspråk. Förutom svenskan talar hon även tigrinja, och lite engelska.
Har du användning för alla dina språk i ditt jobb?
‒Hela tiden. Jag skulle också vilja lära mig något afghanskt språk, dari eller någonting. Det är bra att kunna olika språk. Med språket har man också kulturen.
Hawas mamma och bröder bor i Eritrea. Hon har åkt dit på semester några gånger, och till Egypten. Ibland åker hon till Stockholm och träffar makens släkt, döttrarna och vänner, och nu och då blir det ett besök i Örebro eller Eskilstuna för att shoppa.
Tycker du om ditt jobb?
‒Ja, så mycket. Det passar mig perfekt. Det motsvarar det jag studerade på universitetet.
Den 2 februari ska Hawa Hashim vara med i Morgonsoffan, evenemanget som vänder sig till företagare i KFV-regionen.
‒Jag vet inte vad det innebär, så jag är lite nyfiken, säger hon.