Det meddelade talman Andreas Norlén i går.
Det finns en logik i detta. Talmannen har använt nästan alla verktyg som han har till sitt förfogande för att få fram en regering. Det enda som återstår är att ställa frågan till riksdagen. Om kammaren röstar nej fyra gånger utlyses extra val.
Lika logiskt är att den som har lett avsättningen av statsminister Stefan Löfven (S) prövas som ny statsminister.
Med det sagt är de objektiva förutsättningarna oförändrade. Ulf Kristerssons chanser att bli statsminister är i dagsläget mycket små. Han har inget underlag till ny regering som kan tolereras av riksdagen.
De fyra borgerliga partierna har inte tillräckligt med mandat för att bilda en ren alliansregering. Någon koalition över blockgränsen som stöder en borgerlig fyrpartiregering, eller någon annan regering med Ulf Kristersson som statsminister, finns inte.
Likaså saknas det en riksdagsmajoritet för att släppa fram en Kristersson-ministär som stödjer sig på Sverigedemokraterna. Ändå är det detta alternativ som Moderaterna och Kristdemokraterna, såväl som en del andra opinionsbildare till höger, har satsat på.
Från det hållet är pressen hård på Centerpartiet och Liberalerna att ge grönt ljus till en moderat regering, alternativt en med M och KD, som har sagt ja till att sitta i en regering med Kristersson på hans premisser. Det heter att allianspartier måste arbeta för att få igenom Alliansens politik, oavsett samarbetsmönster.
Argumentationen är ofta uppbyggd runt två teser: 1. Den politiska meny som ska tillagas ihop med SD blir tillräckligt liberal eller åtminstone inte sverigedemokratisk. 2. Liberala partiers skarpa vallöften om att inte ge SD inflytande är irrelevanta och bygger på föreställningar som är väsensskilda från den viktiga sakpolitiken.
Det är arrogant och som all arrogans förmår den inte att se andras drivkrafter och utgångspunkter.
För liberala partier är motstånd mot ett uttalat antiliberalt, nationalistiskt och rasistiskt parti mer än en sakfråga. Ja, det är mer än en principfråga. Det är en del av de liberala partiernas DNA. Den moderat eller kristdemokrat som inte förstår och respekterar detta har valt fel koalitionspartner.
Den borgerliga politiska agenda som kan utarbetas i samarbete med SD bestäms till stor del av SD. Det rör framför allt flyktingpolitiken, som var tillräckligt viktig för C och L för att de inte skulle kompromissa bort den i en alliansöverenskommelse före valet.
Man bör lyssna lagom mycket på SD:s olika krav för stöd till en regering. Det mesta är spel. Men när det gäller frågor om invandring, mångkultur och religionsfrihet menar SD alltid allvar och partiets budskap är tydligt: Villkoret för SD-stöd är att det liberala inflytandet över politiken ska bort.
Till saken hör att det moderata parti som Ulf Kristersson leder är opålitligt i sin gränssättning gentemot SD. Moderater i bland annat Skåne och Blekinge struntar i partipolicy och samarbetar med partiet. Samma åsikter är väl företrädda i Moderaternas riksdagsgrupp.
Att M och KD inte ville låta Annie Lööf (C) ta talmannens uppdrag för att sondera blocköverskridande möjligheter å Alliansens vägnar, bygger inte heller förtroende mellan Alliansens två delar.
Politiskt ligger nyckeln hos Liberalerna och Centern. Parlamentariskt har Centerpartiet den. Givet att SD och KD röstar på Kristersson som statsminister är det C-rösterna som avgör.
En regering som saknar stöd över blockgränsen, som är beroende av SD-stöd och som leds av ett opålitligt moderat parti, kräver att Centern – och även Liberalerna – trycker på nej-knappen. För det har centerledningen starkt stöd från de egna väljarna. Det syns tydligt när opinionsinstituten ställer frågor om SD-samarbete.
Men Centern har även maktpolitiska skäl att vilja bryta upp blockpolitiken. Centern är numera det parti som är med och styr i flest kommuner och landsting. Det är möjligt tack vare att C har förkastat blockpolitiken ute i landet. Samma position kan Centern och Liberalerna få i rikspolitiken.