En man ur tjekans led är president – eller tsar – över oligarker och över röda armén. Ett auktoritärt välde är återupprättat, på en ekonomisk grund av fossila, klimatskadliga bränslen. Militärmakten återupprustas. Utrikespolitiken återtar en del likheter med den senare Sovjettiden. Regimen förstår värdet av att ha klienter, medlöpare och finansiella hantlangare inne i andra länder.
I går var det 100 år sedan Lenins kommunistparti gjorde en statskupp i S:t Petersburg. Den regering som tillkommit efter tsarväldets fall några månader tidigare störtades. Några veckor senare upplöstes en vald riksdag med militär makt. Diktaturen etablerades med polisstat och avrättningar. Efter snabb fred med Kejsartyskland som använt Lenins kommunister för att undergräva Ryssland utkämpades ett blodigt inbördeskrig samt ett krig mot Polen.
En av de klarsynta, som insåg att Lenins diktatur skulle få katastrofala följder, var de svenska socialdemokraternas ledare, Hjalmar Branting. Han reste 1918 till Paris och vädjade om militär intervention från västmakterna mot Lenin, för att rädda demokratin och skydda de demokratiska socialisterna från att massakreras av kommunisterna. Det visade sig vara för sent. England och Frankrike var överansträngda av kriget med Tyskland. Senare hade reaktionära grupper blivit dominerande på den vita sidan i inbördeskriget.
Sovjetdiktaturen befästes, nådde höjden av sin makt efter andra världskrigets slut, men föll ihop dryga 70 år efter kuppen i S:t Petersburg 1917. Sovjetstaten hade då knäckt samhällsekonomin med hejdlösa rustningskostnader och ett ytterligt ineffektivt ekonomiskt system.
De yttre skillnaderna mellan kommunismens och Putinismens Ryssland är avsevärda i det ekonomiska systemet och i de ideologiska dimslöjorna runt den råa maktutövningen. Nationalism och allians med den ortodoxa kyrkans ledning, som underordnad partner, har ersatt marxismen och det övriga kommunistiska formelspråket. Som hos auktoritära rörelser och regimer på många håll i världen är det de fascistiska dragen i Putins regim som är påfallande.
Bland utländska klienter och bundsförvanter finns en del kontinuitet med den senare Sovjettiden. Allianser med nationella icke-kommunistiska diktaturer som Syrien och liknande fanns redan för 50 år sedan, likaså understödet till de långtgående polisstatsmetoderna hos sådana klienter.
Bland de partier och intressen som Putinsystemet stöder eller utnyttjar i väst har kvarlevor av de gamla kommunistpartierna underordnad betydelse. Det är den yttre högern i Europa, och i en del kretsar kring Donald Trump, som attraheras av Putins system och av ryska pengar men även känner den ideologiska släktskapen mellan fascistiskt anstruken europeisk och rysk nationalism.
Det officiella regimbesöket i Syrien från svenska SD:s riksdagsgrupp, som gjordes helt nyligen, var symptomatiskt för europeisk yttre höger. Putins främsta klient Assad, som med ryskt flyg och iranska knektar samt artilleri, storskalig tortyr, fördrivningar och massmord krossat motsidan i inbördeskriget är en frånstötande typ. Men som Putins vän har han en dragningskraft på yttre högern.
Av större betydelse, för Putinstyrets finanser och som säkerhetshot mot väst, är de ryska oligark- och oljeintressenas inflätning i delar av finans- och energisektorerna i västländer. Sovjets femte kolonn av Moskvainriktade kommunister har i huvudsak bytts ut mot högerpopulister och nyfascister. Men till skillnad från Sovjetsystemet har Putinregimen även fått en femte kolonn i kritstrecksrandiga kostymer, som hanterar ryska affärer i ”skatteparadis”, i EU:s rövarnästen som Cypern och Malta samt i etablerade finanscentra.
I de sistnämnda uppstår en lobby för att importera mer rysk gas och för att ta lätt på ryska våldsamheter i Syrien, i Ukraina – och där det händer nästa gång.