Samma sjukvård kan inte samtidigt beskrivas bäst med agitationsord som vårdkris eller vårdsvek.
Hälsan tiger still som bekant. Att vårdresultaten som helhet är bra är det ingen tvekan om. Då kommun- och landstingsförbundet SKL 2015 redovisade senast tillgängliga uppgifter låg Sverige hela 18-25 procent lägre i förlorade levnadsår före 70 års ålder – jämfört med länder som Danmark, Finland, Tyskland, Österrike och Frankrike. Förklaringen ligger delvis i levnadsvanor, delvis i sjukvårdskvalitet.
Men samtidigt har delar av sjukvården lägre status eller svårare arbetsuppgifter, såsom psykiatrin och missbrukarvården. Där är det mer besvärligt att rekrytera medarbetare, och ibland motverkas eller överbelastas de vårdgrenarna av annat som pågår i samhället. De blir för det mesta också ignorerade i den mer missnöjesodlande sorten av vårddebatt.
De äldre kommer att bli fler i de åldrar där vårdbehovet brukar öka. Här är kärnfrågan inte den mer avancerade sjukhusvården. Det är däremot primärvården samt den kommunala äldrevården – och hur de samarbetar med varandra och med sjukhusen. En svag punkt är ofta primärvårdsläkarnas närkontakt med äldrevården. För den med sämre hälsa kan det ofta vara oklart vem som är patientens läkare. Överblick och kontinuitet fattas. Det blir ibland onödiga sjukhusinläggningar, ibland sådana som görs för sent.
När patienternas valfrihet i primärvården införts har den även försetts med ett antal goda styrmedel, riktade mot privata och landstingsägda vårdcentraler. Både vårduppdrag och ekonomiska ersättningar ska lyfta fram hänsynen till de äldres större vårdbehov samt till socioekonomiska skillnader och behovet av att försöka förebygga ohälsa. Men såväl privatvårdens bolag som landstingens läkare har lyckats slippa krav att patienten ska ha en fast, huvudansvarig läkarkontakt.
Husläkare kalladesden modellen när den först fördes fram från liberalt håll. Den är sällan riktigt genomförd. I praktiken kan det vara ett virrvarr av läkare, men ingen som känner huvudansvar för en kanske multisjuk patient. Till Liberalernas landsmöte i Västerås i helgen föreslår partistyrelsen en ny framstöt i den mångåriga käpphästfrågan, nu med det från Norge hämtade ordet fastläkare. Kanske kan man med nytt namnför nästan samma sak komma runt andra partiers gamla reflexer mot ordet husläkare.
I stället kan det hända att sjukvårdspolitik och valdebatt ensidigt påverkas av larmandet om köer, uppskjutna operationer och personalbrist på en del specialistkliniker. Då kan inte minst äldrevårdens samverkan med sjukvården hamna i kläm.
Flera personalbristfrågor kan lättast – eller enbart – klaras ut av arbetsgivar- och fackorganisationerna. De borde se till att lösa sina huvuduppgifter, och långt bättre än i dag gå in för att scheman, lönestruktur och annat underlättar rekrytering där den behövs bäst.
Personalrekrytering och vidareutbildning kan dessutom behöva bättre stöd av skattepolitiken. Det är en otjänst mot vården att marginalskatter biter hårdare just i de inkomstlägen där sjuksköterskor som specialiserar sig och tar på sig svårare uppgifter får bättre betalt. En rad fall där köer till behandlingar vuxit – eller där kliniker inte utnyttjas som de borde – har orsakats just av att specialistsjuksköterskor är för få eller har slutat när de erbjudits andra tjänster.
Sjukhusens nyckelfrågor om de speciella utbildningsbehoven samt lönestrukturen är – jämförda med exempelvis lärarutbildning och lärarlöner – relativt enkla att åtgärda. De utgör inget skäl att vända upp och ner på sjukvården med väldiga omorganisationer som att staten tar över alla sjukhus. Minnet av hur illa det gick för polisen talar för små men välriktade steg, såsom mer samordning av den allra mest högspecialiserade vården.