Årliga uppföljningar som redovisas till riksdagen. Målsättningar om budgetsaldo och utgiftstak. Ett oberoende råd som varje år granskar resultat och föreslår ytterligare åtgärder. Mycket av detta går igen i den remiss regeringen skickat till lagrådet för granskning.
Den årliga uppföljningen av klimatpåverkande utsläpp har många likheter med de årliga rapporter som finns – men alltför sällan blir lästa – i statsbudgetens textmassor. De gäller sådant som överskottsmål, utgiftstak, dolda subventioner genom skatteundantag samt fördelningspolitisk utveckling. Ekonomiska rådet får en motsvarighet i Klimatpolitiska rådet, förmodligen en blandning av naturvetare och ekonomer.
Det finns en hel del goda skäl för det här. Bland annat bygger Parisavtalet om klimatpolitik på att varje land ska fortlöpande redovisa utsläppsutveckling och åtgärder.
Men är "ramverket" rentav "den viktigaste klimatreformen i svensk historia"? Det åtföljs av ett knippe målsättningar för 2030 och 2045. Men deras värde avgörs av vilken realismen är, av hur teknisk utveckling kan stödja dem – och inte minst av viljan eller oviljan att verkligen bry sig om målen.
Målen har en bakgrund i en sjupartienighet i miljömålsberedningen. Så bred ekumenik kan vara tecken på att mångtydighet möjliggör olika slags läsning – och på betryggande avstånd till skarpa, obekväma beslut. Ett helt centralt mål formuleras i alla fall utifrån nettot mellan klimatskadliga effekter från verksamheter i landet och det mycket stora klimatskyddande upptaget av koldioxid i växande skogsbestånd samt träprodukter. Eftersom Sverige på det sättet är världsbäst bland industriländerna ser då uppgiften inte så svår ut, utifrån 2015 års statistik från Naturvårdsverket.
Kärnkraften och skogen ger ett utgångsläge som, med det målet, pekar på att under dryga 25 år skulle någon femtedel av landets bruttoutsläpp behöva elimineras. Å andra sidan finns kompletterande mål som pekar på klart snabbare nedskärningar, dels i trafiksektorn, dels i samlade utsläpp från produktion inom landet.
Det innebär samtidigt att trycket – om uppsatta mål tas på allvar – förutom på vägtrafiken och jordbruket – även kan läggas på sektorer där Sveriges resultat redan är världsledande. Hårdare krav, tillsammans med kärnkraftstängning, skulle kunna driva ut produktion till fossilbaserade industrimiljöer i andra länder, och därmed öka de globala utsläppen.
Detta kan inte gärna vara en genomtänkt avsikt. Men det kan hända om man på en och samma gång inte vill bygga ny kärnkraft och inte vill eller kan styra sådan konsumtion i Sverige som utomlands medför stora utsläpp.
Ett särskilt belysande exempel är den av allt att döma avsevärda delen av svenskars klimatpåverkan som sker genom flygresor utomlands. Redan tanken på en ganska begränsad flygskatt vållar, om inte hysteriska så i alla fall häftiga reaktioner. Samtidigt förs mycket av klimatdebatten utan att man inser – eller ens vill inse – hur skogsbruk, industriproduktion och elförsörjning i Sverige uppnått väsentliga klimatvärden som det borde vara mycket viktigt att slå vakt om.
Detta är inte ett skäl att avfärda de ambitiösa målsättningarna, inte heller det "klimatpolitiska ramverket". Man ska inte ge efter för den "klimatskepsis" som i hög grad är en strutsmentalitet inför alarmerande naturvetenskapliga resultat.
Däremot kan misstänkas att enigheten om målsättningarna varit ganska ytlig. Det kan behövas betydligt mer diskussion för att verkligen träffa rätt – och det gäller både politiska avgöranden och privata vägval om vanor och ovanor.