Den upptrĂ€der i mĂ„nga lĂ€nder och vill beskriva sig sjĂ€lv som nationalistisk. Ăr den en bundsförvant för borgerlig konservatism, anvĂ€ndbar för att göra socialdemokrater maktlösa och fackföreningar svaga?
Eller Àr den ett hot mot liberala vÀrden och mot det vÀstliga samhÀllssystemet, i klass med vÄgen av vÀnsterextremism pÄ 1970-talet? Den mÄste dÄ mötas med ihÀrdig idékamp om den inte ska fÄ farliga och lÄngvariga följder för frihet och demokrati.
Den senare av dessa bÄda linjer var en kÀrnpunkt i det tal Jan Björklund (L) höll i riksdagshuset i fredags, vid minneshögtiden för tvÄ av hans företrÀdare som liberal partiledare, Per Ahlmark och Ola Ullsten. BÄde var födda pÄ 1930-talet och bÄda avled under sommaren.
Jan Björklund pekade pÄ att de bÄda, och andra i deras generation, nÀr de engagerade sig i politiken sÄg ett slags uppgifter framför sig. Men nÀr de fick bÀra ansvar i riksdag och regering och som opinionsbildare stÀlldes de inför andra ideologiska utmaningar som de inte vÀntat sig, och fick utkÀmpa helt andra strider.
PÄ liknande sÀtt Àr det nu, enligt Jan Björklund. Han och andra har under 1980- och 90-talen vant sig vid att mycket i politiken handlat om icke-socialistisk eller socialdemokratisk syn pÄ ekonomisk politik. Men nu mÄste vi, fortsatte han, klara av att omorientera oss. Den antiliberala ideologiska utmaningen kommer i stÀllet frÄn högernationalistiska krafter, delvis med likheter med 1930-talet i Europa.
Per Ahlmark och Ola Ullsten hade engagerat sig för att förÀndra mycket som hade blivit konservativt och stelnat under ett lÄngt socialdemokratiskt styre. Inte minst jÀmstÀlldheten mellan könen var en viktig frÄga för dem, och dÀr fick de stort inflytande pÄ det som blev svensk familjepolitik. Men nÀr de stÀlldes inför stora frÄgor i ekonomiska kriser och energipolitik var samhÀllsdebatten pÄverkad av en vÄg av kommunism och radikalt ifrÄgasÀttande av bÄde marknadsekonomin och de vÀsterlÀndska demokratierna.
I sĂ„dana lĂ€gen gĂ€ller det att försvara de frihetliga vĂ€rdena och demokratins institutioner och samtidigt hĂ„lla grĂ€nsen mot extremismen. Jan Björklund citerade titeln pĂ„ Per Ahlmarks sista bok: âGör inga dumheter medan jag Ă€r dödâ. Det handlar dĂ„, i dagens lĂ€ge, om att inte lĂ„ta sig dras in i ett samspel med de radikalt antiliberala krafterna.
Det behövs dÀremot ett samarbete mellan partier som varit pÄ olika sidor av blockgrÀnsen, men nu mÄste hitta former att lösa fler frÄgor gemensamt och samtidigt veta var grÀnserna mot ytterkanten gÄr.
Detta handlar förstĂ„s om regeringsfrĂ„gan. Det hade varit bra om den lika riktiga som tĂ€nkvĂ€rda jĂ€mförelsen mellan dagens ytterhögervĂ„g och 70-talets yttervĂ€nstervĂ„g hade gjorts oftare, och med samma tydlighet, under valrörelsen. Jan Björklunds syn pĂ„ detta framfördes nu i alla fall offentligt med bĂ„de Annie Lööf och Ulf Kristersson samt förre statsministern Ingvar Carlsson i publiken, och med statsrĂ„det Ibrahim Baylan som nĂ€rvarande representant för regeringen. Det bör kunna bidra till att i samtalen om regeringsbildning röja upp i sĂ„dant högerborgerligt illusionsmakeri som att det skulle kunna finnas ett âpassivtâ SD-stöd att regera pĂ„.
En sĂ€rskilt antiliberal fraktion inom M-gruppen fronderade i voteringarna om vice talmĂ€n Ă€ven mot sin egen partiledare, och detta skadade Ulf Kristerssons trovĂ€rdighet. Ăven detta Ă€r en pĂ„minnelse om vilket behov det finns av sĂ„dana markeringar som den Jan Björklund gjorde pĂ„ fredagen.