Kvinnors sjukfrånvaro är ett jämställdhetsproblem. Enligt en färsk rapport från försäkringskassan löper kvinnor 30 procent större risk än män att bli sjukskrivna innan det första barnet kommer. Två år efter den andra graviditeten är siffrorna mer än dubbelt så höga.
Familjebildning är inte ensam orsak till att kvinnor oftare är borta från arbetsmarknaden av sjukdomssjäl, men den markanta ökningen säger något om hur svenskarna lever sina familjeliv. Kvinnor tar större ansvar för att lämna och hämta barnen på förskolan. Försäkringskassans siffror påminner alltså om vikten av att analysera hur människor väljer att fördela de dagliga sysslorna hemma vid köksbordet. När familjelivet kräver som mest engagemang slits kvinnor ut, vilket motverkar jämställdhet i arbetslivet.
Spelar politiken någon roll i detta? 1970-talets feminister hävdade att bristen på jämställdhet i människors privatliv var en orsak till ojämställdheten på arbetsmarknaden. Fyra decennier senare talas det fortfarande om jämställdhet i familjelivet. En jämställdhetsbonus har införts, tänkt att ekonomiskt gynna de föräldrar som delar lika på föräldraledigheten. Flera riksdagspartier har uttryckt en önskan om att förändra föräldraförsäkringen. Senast föreslog Folkpartiet en tredje pappamånad. Jämställdhetsfrågor har en självklar plats på den politiska dagordningen, men ibland är det lätt att uppgivet sucka, mycket snack och lite verkstad.
Det är svårt att beskriva jämställdhetsbonusen som något annat än en kosmetisk reform. Men även om jämställdhet i familjelivet i högre utsträckning bör vara en politisk prioritering, innebär det inte att de folkvalda kan klampa in i folks kök och diktera vem som ska ta disken. Det är varken önskvärt eller praktiskt möjligt. Människor kommer alltid att påverkas av sociala normer, och det är inte alltid politikens uppgift att råda bot på dessa.
Något politiker dock inte bör ägna sig åt är att motverka människors möjlighet till att leva jämställt. Tanken med Kristdemokraternas vårdnadsbidrag var att öka valfriheten för barnfamiljer. Den blygsamma summa som bidraget utgör räcker emellertid inte till att ersätta en förvärvsinkomst. Däremot riskerar vårdnadsbidraget att befästa en förlegad syn på kvinnors uppgift.
Avvägningen mellan att värdesätta människors frihet att utforma sin egen vardag och att driva en god politik för jämställdhet kan vara svår. Den som bekymrar sig det minsta över den statistik försäkringskassan presenterat måste dock ta sig en funderare. Det är dags att göra föräldraförsäkringen tredelad, där en del reserveras åt vardera föräldern. En nyanserad bild av hur ansvarsfördelningen i hemmet ska se ut är trots allt en nödvändig komponent i att minska kvinnors sjukfrånvaro.