MOOC är modeordet bland många som arbetar med högre utbildning. Bokstavskombinationen ska utläsas Massive Open Online Course, det vill säga nätbaserade universitetskurser som till ingen eller mycket liten kostnad kan följas av hundratusentals studenter.
Flera av världens mest ansedda universitet, som exempelvis Harvard och MIT, har börjat erbjuda denna typ av kurser. Det förändrar förutsättningarna för svensk högre utbildning på ett sätt som borde göra utbildningspolitiker och högskolebyråkrater rejält oroliga.
Varför gå en distanskurs via Högskolan i Dalarna eller sitta på en storsals föreläsning med 300 studenter på Stockholms Universitet, när en i många fall bättre utbildning hos ett amerikanskt prestigeuniversitet är lika tillgänglig?
Det är dock tydligt att den svenska högskolevärlden inte tagit till sig utmaningens allvar. Det blev inte minst uppenbart i en artikel på DN Debatt (3/11), skriven av riksdagsledamoten Emil Källström (C) tillsammans med två forskare. I artikeln argumenterar de för att Sverige bör inrätta ett nytt nätbaserat universitet, University of Sweden, som skulle vända sig till studenter över hela världen.
Ungefär samtidigt rapporterade Sveriges radio om hur en amerikansk student som läst matematik och statistik vid Mälardalens högskola kräver att få tillbaka avgiften på cirka 200 000 kronor på grund av stora kvalitetsbrister i utbildningen, bland annat vad gäller lärarstödet.
Lite tillspetsat är detta vad artikelförfattarna vill exportera. Visst finns det utbildningar i Sverige som håller mycket hög kvalitet, men alla som varit i närheten av svensk högre utbildning vet att det är en verksamhet med enorma problem.
När undervisning saknar status bland forskarna, delegeras till doktorander och utvärderas utifrån antalet godkända studenter, blir resultatet alltför ofta akademiska studier på gymnasienivå. Det vill säga något som nätkurser vid ett ansett amerikanskt universitet lätt kan ersätta.
Vad MOOC-kurserna däremot inte kan ersätta är samtalet mellan lärare och studenter i små grupper på det egna språket. Det vill säga dialogen som ger djupare förståelse för en frågeställning eller ett ämne. Att prioritera denna typ av inlärning borde mot bakgrund av distansundervisningens utveckling vara självklart - oavsett om man heter Uppsala universitet eller Mittuniversitetet.
Tyvärr finns det inget som i dag pekar i den riktningen. Regeringen är upptagen med att förvandla högskolor till stiftelser, en reform som inte kommer att ha någon praktisk betydelse för vare sig forskning eller undervisning. Samtidigt har Socialdemokraterna den akademiska korvstoppningens föregångsland, Sydkorea, som sin inspirationskälla. Det är sorgliga illustrationer av den akademiska kunskapens ställning i svensk politik.