Nu går hon med sin sambo och lille son Elias på mammas gata i Katrineholm men de senaste fem åren har inte gått i det här lugna tempot.
Intresset för psykologi väcktes på Duveholmsgymnasiet tack vare en lärare med stort engagemang för ämnet.
– Jag minns från den tiden att jag tyckte att det var så otroligt intressant att jag läste mer än vad som behövdes. Jag lånade böcker om ämnet. Men när jag sökte hade jag nog ingen aning om vad det innebar. Min bild av psykologen var att det var en terapeut som hade samtal och träffade andra människor. Det visste jag att jag ville göra, berättar Helena Andersson.
Drivkraften var att vilja hjälpa andra människor i livskriser, människor som blivit utbrända eller fått ett depressivt tillstånd.
– Jag ville göra skillnad, men att bli läkare kändes läskigt, kroppen intresserade inte mig och polis, nej, det var inget heller. Men däremot samtalet, säger Helena Andersson.
När du hade bestämt dig för att bli psykolog, vad gjorde du då?
– Då kollade jag antagningspoäng och var utbildningarna fanns. Jag hade jobbat och tyckt om skolan så betygen var bra. Min första tanke var att studera i Örebro och jag började studera där, men då trodde jag det var ekonom jag skulle bli. När jag stod i en fikakö en gång, såg jag en tjej med en trave psykologiböcker och då insåg jag att det var psykolog som var mitt yrke. När jag insåg det blev det en enstaka kurs i psykologi och så kollade jag vad som behövdes för att bli behörig. Några kurser fick jag läsa upp, bland annat datakunskap och franska.
Var kom du in på psykologprogrammet?
– En studievägledare tipsade om Umeå men jag ville egentligen inte studera där. Men jag sökte ändå. Före jul 2011 fick jag besked om att jag stod på 18:e reservplats. Då ringde jag min storebror och sa: gud vad skönt att jag inte kom in, då behöver jag inte flytta till Umeå. Men i januari strax innan terminen skulle börja ringde en studieadministratör som berättade att det fanns en plats. Jag bestämde mig snabbt och berättade för en kompis att jag skulle fortsätta läsa upp betygen. Efter att jag bestämt mig ringde jag upp skolan och menade att ni har ju redan startat terminen. Då svarade hon ”nej, vi startar först om två dagar”. Och då hörde jag mig själva säga: ”då kommer jag”. Och det var avgjort.
Hur ordnade du boendet på så kort tid?
– Alla som flyttat till en ort för att studera känner säkert igen sig, det var ett himla roddande. Först bodde jag med två killar i ett studentområde och att jag fick det berodde på att jag hade tur. Där bodde jag första terminen. Därefter bodde jag en termin i en etta som jag fått överta men efter den gången flyttade jag ihop med en kille under något år. Vi gjorde slut och jag fick tag i en tvåa, min första lägenhet där jag var tvungen att stå på helt egna ben. Jag träffade Martin (Elias pappa) 2015 och han kom uppflyttande från Småland.
Har det varit jobbigt att studera?
– Ja, periodvis har det varit väldigt, väldigt tufft, speciellt om man har höga krav på sig själv och speciellt före tentorna. Men vissa kurser har varit lugnare och jag har kunnat styra mycket själv hur jag skulle lägga upp läsandet. De senaste terminerna har varit praktiska och då har jag haft samtal som spelats in på video och sedan har vi gått igenom videon och mitt möte. Praktiken gjorde jag på vårdcentralen Linden i Katrineholm. Sista terminen tog priset då vi fick barn, lilla Elias, samtidigt som vi flyttade ner till Örebro. När jag skulle ha möten en gång i veckan i Umeå fick vi åka dit. Både Martin och mina föräldrar har ställt upp enormt under den tiden.
När börjar du jobba?
– Jag ska vara föräldraledig ett år innan jobbet kallar och då ska jag göra min PTP (praktisk tjänstgöring under handledning).
– Jag är otroligt stolt och imponerad över Helena och hennes insats för att göra klart studierna, säger Martin Hagesjö när paret lämnar Helenas föräldrahem i Katrineholm för en promenad med Elias i barnvagnen.