Riskerna har ökat även genom den iranska interventionen i det syriska kriget. Israels regering har försökt att ställa sig in hos Assadregimens ena understödjare, Vladimir Putin. Samtidigt försöker Israelmed serier av flygangrepp mot iranska anläggningar och vapendepåer i Syrien avskräcka från att Iran ska etablera ännu en robotarsenal av det slag Hizbollah installerat i södra Libanon. Det är ett högt spel av Israels regering, och det kan falla på att Putin, för att skydda egna intressen i Syrien, tar Irans parti.
Donald Trump har ställt USA utanför avtalet som avbröt Irans program för kärnvapentillverkning. Trump får livligt understöd av den israeliska regeringen, som i likhet med Saudiarabien vill ha USA på sin sida i en konfrontation med Iran. Det har hela tiden funnits de som menat att det enda verkningsfulla för att åtminstone för några år bromsa Irans kärnvapenprogram är flyg- och robotangrepp mot anrikning och vapentillverkning.
Att förre FN-ambassadören John Bolton, som nyss blivit Trumps nationella säkerhetssamordnare, för några år sedan förespråkade just den linjen är ett tecken på vad en falang av Trumps rådgivare kan vilja få honom att göra.
I vanlig stil har presidenten slängt överdrifter och felaktigheter kring sig. Om avtalet med Iran verkligen bryter ihop helt upphör de internationella inspektionerna av Irans anläggningar. Hittills har dessa klarlagt att Iran verkligen uppfyllt åtagandena om att hejda anskaffningen av anrikat uran för vapen och att skicka bort mycket av sina lager till Ryssland. Utan inspektioner kan atomvapenförberedelserna återupptas i det fördolda.
Den utveckling som var på väg, innan Barack Obama genom mycket kännbara ekonomiska sanktioner pressade Iran till eftergifter, var att Iran skulle gå vidare mot kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar och att Saudiarabien, och kanske andra länder, inför det hotet skulle skaffa sig atomvapen, som Pakistan skulle sälja. Detta skulle vara en väldig risk i en region med instabila stater och mycket extremism.
Det hade hunnit gå långt när Obama till sist lyckades ändra kalkylerna i Teheran genom att göra det ekonomiska priset för ett fortsatt kärnvapenprogram mycket kännbart för Iran. Tidigare hade de styrande i Teheran märkt att de kunde ha kvar omfattande affärsförbindelser med EU-länder och andra västallierade men ändå driva program för kärnvapen och avancerade vapenbärare.
Irans avstånd till kärnvapenförmåga hade blivit relativt litet, så att utrymmet för en internationell överenskommelse hade krympt. Det fanns inga entydigt goda alternativ kvar. Vad som kunde uppnås var det mindre dåliga, ett avtal som innebar en kalkylerad risk med en flerårig process, där viktiga parter kunde komma att uppträda svikligt.
Från detta bortser såväl Donald Trump själv som åtskilliga i det republikanska partiet och i nationalistisk höger i Israel. Men vad blir politiken i stället? Där ges bara dunkla och osammanhängande besked. Presidenten svajar mellan att vilja bli kvitt avtalet med Iran och att snabbt vilja ta hem all militär från Syrien, och därmed lämna fältet fritt för iraniernas revolutionsgarde.
Till Trumps beteendemönster hör vårdslöst formulerade utspel i världspolitiken, som inte följer en genomtänkt strategi utan mest är provokation syftande till inrikespolitisk profilering. Att symboliskt kalla USA:s konsulatskontor i Jerusalem för ambassad, är ett annat exempel.
Ju mer eldfängd en region är, desto mer brandfarligt är detta sätt att driva politik.