I söndags försökte Folkpartiets ledning sätta ner foten: Riskkapitalbolag bör inte få bedriva sjukvård och äldreomsorg. Samma dag upprepade utbildningsminister Jan Björklund (FP) att långsiktigt ägande ska gälla i skolan. Kortsiktighet och snabba klipp hör inte hemma inom utbildningsväsendet.
På ett plan är det lätt att sympatisera med Björklund. På frågan om skattepengar ska gå till barn och äldre eller riskkapitalister på Jersey, är det få som väljer det senare.
Trots det är såväl FP:s som andra partiers utspel om välfärd och riskkapitalbolag inget annat än populism. De verkar handlingskraftiga utan att agera.
Att definiera vilka ägare som är kortsiktiga och långsiktiga leder till omöjliga gränsdragningar och att tvinga en aktör att binda sig för tio år eller mer är inte hållbart. Som Björklund påpekade i söndagens Agenda på SVT kan en huvudman exempelvis avlida.
Däremot är det bara att erkänna att utvecklingen inom skolan och omsorgen inte har följt den väg valfrihetens förespråkare förutspådde på 1990-talet. Där visionärer såg stiftelser, föräldrakooperativ och andra idéburna aktörer, står i dag framför allt koncerner. Det är inget fel med storskalighet – det kan ge ökad stabilitet i verksamheten – men det är välkommet att borgerliga politiker vågar ställa frågan om vissa typer av ägare kanske är bättre lämpade än andra, och hur man i så fall kan främja den typen av ägande.
I praktiken handlar det om att fokusera på kvalitet när tjänster upphandlas. För att det inte ska bli ett slag i luften måste det bli enklare att stänga verksamheter som inte fungerar. Mindre brister finns hos alla, men ett välfärdsföretag är skyldigt att veta vilken standard som förväntas och skolor och äldreboenden som inte håller måttet, och som inte snabbt förbättrar sig när bristerna påpekas, bör slås igen. Ett halvår med undermålig undervisning är ett bortkastat halvår.'
För det andra bör kommuner ges ökade möjligheter att säga nej till ägare med dåligt renommé. En aktör som inte har levererat i en kommun bör kunna stoppas från att etablera sig i en annan. Det bygger på att kommunerna blir bättre på att utbyta erfarenheter sinsemellan.
För det tredje bör regelverket förenklas för idéburna företag. Det handlar dels om att underlätta anbudsförfarandet, dels om att se till så att ideella organisationer kan låna pengar, något många har problem med i dag, vilket hindrar såväl etableringar som expansion.
Sammantaget är det en betydligt bättre väg att gå än att skapa snåriga regelverk, med diffusa förbud, som den som vill enkelt kan slinka igenom.