Det är onekligen illavarslande att tillförordnade socialchefen i Katrineholm, Lorraine Fröberg, avfärdar kritiken som riktas mot förvaltningen i en rapport.
Den rapport som nu presenterats av den utredare som tillsattes tidigare i år för att i första hand granska ekonomin. Men vad som framför allt får fokus är uppenbara och oacceptabla brister i handläggningen av ett antal ärenden. Att dessa brister främst tycks ha förekommit och kanske fortfarande förekommer i ärenden som gäller barn och ungdomar är ytterst allvarligt.
Det utredaren har funnit är att beslut som rör barn och ungdomar har fattats utan att deras situation, missbruk och hemförhållanden varit ordentligt utredda. Flera gånger har misstankar om så kallade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte utretts innan beslut tagits. I ett fall skedde utredningen först efter två år och då hade vården av den unga redan gått överstyr, vilket förstås är en tragedi för den individen.
Öppenvårdsinsatser sätts in för sent om de alls sätts in. Rapporten talar allmänt om hög arbetsbelastning, som skapat dessa undermåliga utredningar och därmed dåliga eller rent av felaktiga beslut.
När den tillförordnade socialchefen Lorraine Fröberg kommenterar missförhållandena gör hon det på ett lättsinnigt sätt. Hon tror att utredaren har råkat hitta några av de värre fallen och att hon likaledes tror att situationen inte är så alarmerande.
Genom dessa uttalande snarare förstärker hon kritiken mot förvaltningen. Om bara några av de värre fallen har hittats, så tyder det på att det finns långt fler ärenden som är dåligt handlagda.
Lorraine Fröberg har däremot rätt i ett konstaterande. Nämligen att hon måste ta reda på orsakerna till den höga personalomsättningen. Ett säkerligen gångbart tips är att den till stor del beror på att personalen slits mellan ambitionen att göra ett gott jobb som uppfyller lagens bokstäver och det mycket tydliga kravet att hålla budget.
Starkast är det senare. Att hinna med så mycket som möjligt innebär att utredningar får anstå eller slarvas igenom. Utredningar kostar nämligen pengar i form av tid som anslås för att ordentligt arbeta igenom ett ärende. När det dessutom inte utgår några straff eller sanktioner för slarvigt och undermåligt grundarbete, är valet för personalen lätt.
Det må vara att personalen på socialförvaltningen och dess tillförordnade chef kan känna sig uthängd av den kritik som presenterats. Men kritiken finns för att situationen förhoppningsvis ska bli bättre. Det förtjänas nämligen att påminna alla om att de som får det verkliga straffet är barn och ungdomar som behöver hjälp.
De ska då få tillgång till den allra bästa hjälpen som finns att få. Inget barn och ingen ungdom blir hjälpta av att ett beslut fattas i brådska för att det hänger en ekonomisk bila över förvaltningen.