Den ordningen är bara acceptabel om betygssättningen är likvärdig i hela landet, vilket Skolverkets nya rapport som publicerades tidigare i veckan visar att den inte är.
Jämför man hur väl elevers slutbetyg i årskurs nio överensstämmer med resultaten på de nationella proven, blir det tydligt att det finns stora variationer. På vissa skolor får många betydligt högre slut- än provbetyg, medan andra ger de flesta elever samma eller lägre betyg. Det är alltså inte nödvändigtvis elevernas faktiska kunskaper som avgör.
Tvärtom menar Skolverket att skolor i stor utsträckning tar hänsyn till den generella prestationsnivån i skolan. Betygsättningen är mer restriktiv i skolor med många högpresterande elever och mer generös i skolor med många lågpresterande, vilket betyder att flera av de svagaste skolorna är ännu sämre än de redan låga betygen visar.
Lägg till att tidigare studier pekar på att det finns stora skillnader mellan hur ”snällt” skolor rättar de nationella proven, så blir relationen mellan kunskaper och betyg sannolikt ännu mindre.
Det öppnar upp för två lösningar. Antingen skrotas betyg som urvalsgrund till olika utbildningar och ersättas med intagningsprov som likt högskoleprovet mäter kunskaper. Eller så skruvar man på systemet och tvingar in alla skolor i samma mall.
Väljer man det senare, vilket på många sätt är praktiskt för de olika gymnasieskolorna som får enklare att sålla, räcker det inte att ge lärarna det bedömningsstöd de behöver för att betygen ska vara rättvisa och likvärdiga, som det står i januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L. Inte heller att låta de nationella proven rättas centralt, vilket också tas upp, även om det är steg ett och borde ha varit sjösatt för länge sedan.
Om betyg ska vara biljetten till nästa steg i utbildningskedjan, får de inte mäta någonting annat än faktisk prestation. Det händer först om en skolas betygssnitt inte tillåts avvika nämnvärt från resultaten på de centralt rättade nationella proven.
I annat fall blir betyg just bara en siffra.