Go’morron och välkommen till en hel helg av exaltation! Är det inte så den beskrivs, pingsten? Som hänryckningens tid.
Försöker utan att anlägga ett kristet perspektiv sätta fingret på vad, exakt, det är som hänför vid den här tiden på året. Svaret borde vara givet: naturen.
Ah, det är en härlig tid när allt vaknat till liv igen och nu växer och grönskar så det knakar. Men för många, kan jag se, blir det för mycket av det goda. Molnen av pollen yr, insekterna invaderar. Ogräset slår rot och frodas, häckar och träd och gräsmattor spretar iväg.
Sammantaget triggar detta i gång ett helt annat slags hänryckning. Jag kan se den överallt omkring mig, där arméer av trädgårdsfixare med luthersk nit drar ut i fält. De är rustade till tänderna med spadar och räfsor, saxar och mossmedel och lämnar inte en tuva i fred.
Jag blir alldeles matt. Trodde i min enfald att hänryckning var en fråga om att njuta nuets och naturens blomning, inte att tukta, förvanska, rama in i räta led.
Tanken slår mig att jag i tidningen kåserat om detta förut:
De nya och trädgårdsgerillan
"Här kommer de. De nya kolonilottägarna. Fullastade med fröpåsar, sättpotatis och sekatörer rullar de in skottkärran på ägorna och känner de agrara idéerna strömma till. Solen skiner på deras plätt och maskarna kopulerar i myllan. Här ska odlingen stå!
Upp sluter en välkomstkommitté. De gamla kolonilottägarna. Nyfiket strosar de grusgångarna fram till lotten; knipsar förstrött av en knopp här, trampar ner en hängig planta där och blickar ut över sin värld av trädgårdar genom grå starr och moln av Greve Hamilton. Det luktar bestämt kaffe!
Den nya kolonilottägarens fru jagar ängsligt men glatt mellan gasolspis och berså. Kaffet skvätter, bullarna tryter och getingarna morrar i hallonbuskarna.
– Det är såå vackert här ute, kvittrar hon.
Veteranerna skrockar och kastar menande blickar mot varandra över tretåren. Och allt medan deras gamla ändor slumrar till på fällstolarna går solen i moln och ogräset växer.
Och växer.
– Nog är det konstigt att de inte kan hålla snyggt, kommenterar veteranerna där de pekar med gröna fingrar och luftar sin samlade erfarenhet av odlandets a och o:
– Titta, ser ni så tätt de har satt rödbetorna?
– Man kan ju undra varför det är så besvärligt att riva upp lite kärs ...
– Vad i jösse namn är det som växer där borta? De är väl inte invandrare, de nya ...?
Innan skörd kommer sådd och däremellan en massa rensande. De nya grannarna ligger på knä i alla väder; stöttar ärterna i uppväxten, pysslar om bönorna och när sina morötter. Men det smyger sig en känsla av olust över odlarna. De känner sig iakttagna, påpassade. Det tisslas och tasslas bakom nyponhäckarna.
Trädgårdsgerillan smider ränker och går till aktion. Gubbar med utseendet emot sig dyker upp oväntat bakom komposten och skrämmer livet ur sina nya grannar. Leende farbröder mixtrar med de kommunala ledningarna och får vattnet att sina. Vithåriga herrar tittar förbi på kafferep och distraherar i trädgårdsskötseln. Tistlar slår rot i jordgubbslandet. Mystiska rådjur äter upp rosorna.
Och allt medan terrorn stegras i intensitet växer ogräset. Och växer tills de nya kolonilottägarna får en röd lapp på stugdörren och ger upp. Aldrig hade de kunnat tro att det var så mycket arbete! Och tråkigt är det med alla tistlar och vilddjuren som äter upp blommorna!
De säljer sin lott, samlar ihop sekatörerna och skyndar tillbaka till stan. Livet på kolonilottområdet går åter sin gilla gång.
Tills de kommer. De nya kolonilottägarna – med gastande barn. Fullastade med krocket-klot, sololja och CD-spelare rullar de in sin jättegrill på ägorna. Och har inte terrorn gett önskat resultat pågår den väl än."
(Publicerad i Katrineholms-Kuriren den 3 juli 1997.)