Tänk dig två barn som spelar kula. Båda är lika skickliga, men en har femtio kulor, medan den andra bara har fem. En matematisk analys visar att den som har fler kulor har tio gånger så stor chans att vinna. På motsvarande sätt kan man beräkna att den med färre kulor måste vara 15 procent skickligare för att ha lika stor chans att vinna.
Exemplet är hämtat från Per Molanders bok "Ojämlikhetens anatomi" och illustrerar de mekanismer som gör att ojämlikheter uppstår. Barnet som vann det första kulspelet går vidare till nästa spel med ett ännu större övertag. På samma sätt blir ojämlikheter, oavsett om det handlar om kulor, ekonomiska, intellektuella, sociala eller politiska resurser, självförstärkande.
En liknande tankegång återfinns i den franske ekonomens Thomas Pikettys uppmärksammade bok om förmögenheter och ojämlikhet. Om avkastningen på kapital är högre än tillväxten i ekonomin, vilket den tenderat att vara, kommer existerande förmögenheters betydelse att öka.
Denna typ av effekter får, konstaterar Molander, samhällen att röra sig mot den maximala ojämlikhet som utvecklingsnivån tillåter, den punkt Världsbanksekonomen Branko Milanovic beskrivit som ojämlikhetsgränsen.
På förmiddagen den 17 december 1903 uppsökte bröderna Wright sanddynerna vid Kitty Hawk på den amerikanska Atlantkusten med sin flygmaskin. Orville Wright flög 36,5 meter. Gravitationen hade besegrats.
På samma sätt är det med driften mot ojämlikhetsgränsen. Även om det inte finns några naturliga krafter som kompenserar för rörelsen mot ojämlikhet kan vi, genom beskattning, skattefinansierad utbildning och välfärdspolitik, bygga samhällen som motverkar ojämlikhetens självförstärkande mekanismer.
För en liberal är det självklart att acceptera en del av de ojämlikheter som uppstår genom exempelvis företagande och arbete. Det är ojämlikheter som bidrar till att göra samhället bättre. Men i detta accepterande av ojämlikheten ligger både det som ger liberalismen kraft och fröet till dess potentiella sammanbrott.
En del har tolkat Pikettys oro över ökad ojämlikhet som anti-kapitalistisk. Men man kan lika gärna se det som att han ställer en fråga om vad som egentligen möjliggör ett liberalt samhälle. Den liberala välfärdskapitalism som växte fram efter andra världskriget byggde på insikten om att kapitalismens rörelse mot ökad ojämlikhet måste begränsas.
Vid en punkt riskerar ojämlikheten att nå den punkt där den liberala samhällsordningen förlorar sin legitimitet – när den uppfattas ta parti endast för de som redan har 50 kulor snarare än se till de som bara har fem. Det är sannolikt det största hotet mot liberalismen idag. Ett jämlikt samhälle är antagligen inte möjligt utan liberalism. Men ett liberalt samhälle är heller inte möjligt utan jämlikhet.