Det har nu gått tio år sedan den första versionen av Facebook lanserades. För många av tjänstens 1,1 miljarder användare har sajten blivit ett enkelt och självklart sätt att hålla kontakten med vänner och bekanta.
Men vårt sätt att använda Facebook säger även något om hur samhället idag fungerar, och om hur vi ser på oss själva. Det moderna samhället har byggt på löftet om bra jobb och ständigt stigande levnadsstandard. De senaste tio åren har det för allt fler kommit att bli en avlägsen dröm. Osäkra jobb har för många blivit en form av permanent undantagstillstånd från den bild som vi har med oss sedan barnsben av hur samhället borde vara. Men även för många som befinner sig på arbetsmarknadens insida är osäkerheten kring framtiden och den egna materiella tryggheten ständigt närvarande.
Sociologen Zygmunt Bauman har beskrivit hur denna okontrollerbara samtid leder till en flytande rädsla, som sipprar ner i alla delar av samhället och påverkar oss i alla i livets alla delar.
Att dela med sig av en tillrättalagd bild av sitt liv på Facebook blir ett sätt att försäkra sig själv, och andra, om att ens liv inte är så okontrollerbart som det egentligen är. Oavsett hur man mår finns det alltid något härligt ögonblick att dela med sig av.
Därmed blir Facebook också ett sätt att förvandla oss till de perfekta varorna i ett samhälle där sociala problem regelmässigt reduceras till en fråga om individuella tillkortakommanden. Vi kan framstå som så där framgångsrika, socialt kompetenta, anställningsbara och med precis lagom unika och spännande liv, som vi lärt oss att vi bör vara.
Det gör också likheterna med en annan samhällelig trend tydlig. På samma sätt som statusuppdateringarna handlar om att skapa en känsla av kontroll över sig själv, kan man se träningstrenderna som ett sätt ett utmejsla en frizon från den flytande rädslan. Lever man i en värld av ständig osäkerhet, kan man åtminstone kontrollera den egna kroppen. När man vet att akademisk examen inte längre är en garant för att få fotfäste på arbetsmarknaden, kan man alltid hoppas på de egna träningsresultaten.
Det är ett förhållningssätt som spiller över på politiken. Den upplevda frånvaron av handlingsutrymme, och rädslan för att bli avkrävd ansvar för vallöften som aldrig gått att infria, leder till en statusuppdateringarnas politik. Toppolitiker presenterar sig genom bilder på prydnadskuddar med tryckta visdomsord. Den politiska journalistiken blir i ett program som SVT:s Nyfiken på reducerad till en fråga om tillrättalagda och lagom intima frågor, som gör att vi får för oss att vi känner och förstår politikerna.
Och försäkringarna om hur härligt regeringsdugliga partiledarna känner sig blir politikens svar på Facebookuppdateringarna om ännu en fantastisk löprunda inför maratonloppet.