Vissa politiska frågor har alltid funnits. Som hur ett samhälle ska hantera kriminalitet och fattigdom.
Andra är nyare. Problem i digitaliseringens spår. Jämställdhet mellan kvinnor och män. Och, inte minst, klimatförändringarna.
Som alltid när en ny fråga försöker tränga sig in på dagordningen var startsträckan för klimatet lång, trots att det länge har funnits såväl fakta och konsekvensbeskrivningar som informationsspridare.
Så var det även för kvinnorörelsen som fick kämpa i flera decennier för kvinnlig rösträtt, innan allt fler landvinningar tog fart. Även om det är för mycket sagt att Sverige i dag är helt jämställt, är det numera få som ifrågasätter att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och skyldigheter.
Däremot råder det delade meningar om vilken som är den bästa vägen dit och vilka skillnader som är dels acceptabla, dels resultatet av strukturer, tvång eller diskriminering respektive egna val.
Förhoppningsvis är klimatfrågan på väg att göra samma resa. Från att ha klassats som först ointressant, sedan ett särintresse för Skogsmulle och hans vänner, har klimatförändringarna seglat upp och blivit en av väljarnas och därmed många av de politiska partiernas viktigaste frågor.
Precis som ”kvinnofrågan” kan inte klimatfrågan längre placeras i en egen kolumn, långt ner på dagordningen, och hanteras för sig. I stället genomsyrar den flera områden, från bistånd och elförsörjningtill offentliga upphandlingar och transporter.
Därför fungerar det inte för politiska partier att hoppa över klimatpolitiken. Det blev inte minst Dansk Folkeparti, DF, varse efter EU-valet i maj och folketingsvalet i juni, där DF sjönk som en sten.
Det fick partiets representanter att börja prata om ”klimattosser”, försöka rättfärdiga den egna linjen med att ”det här med klimatet har blivit smått hysteriskt” och bortförklara nedgången med att de till skillnad från övriga partier ”valt att inte trycka på panikknappen” (DN, 27/5).
Den sortens försvarstal har de sannolikt inte mycket för. I våras klassade över hälften av danskarna klimatfrågan som en av sina tre viktigaste frågor. Inför valet till folketinget tävlade majoriteten av de danska partierna om att vara grönast (DN, 5/6) och även i Sverige ligger miljö och klimat i topp.
Det är en bra utveckling, som troligtvis bara är i sin linda. Greta Thunbergs Fridays for future är det senaste årets största globala opinionsyttring, framför allt bland unga, och nyligen belönades hon med människorättsorganisationen Amnestys högsta utmärkelse, som tidigare gått till personer som Nelson Mandela och Malala Yousafzai.
I samband med att priset offentliggjordes underströk Greta Thunberg just att klimatet inte är en isolerad fråga, utan att mänskliga rättigheter och klimatkrisen går hand i hand, eftersom klimatförändringar gör att människor inte kan odla mat, att bostadsområden hotas och att folks hälsa äventyras (Expressen, 7/6).
Samma budskap framfördes tidigare i veckan på DN Debatt av Robert Höglund från hjälporganisationen Oxfam, som skrev om hur ojämlikheten i klimatkrisen ofta glöms bort. Han syftade inte på den orosom uppmärksammas av gula västarna i Frankrike eller bensinupproret i Sverige. Utan på orättvisan att rikare länder släpper ut mest per person, medan de som bor i fattigare områden får ta de största smällarna, som att utsättas för extremväder och översvämningar,samt att det är de som hålls kvar i fattigdom när klimatet hämmar BNP-utvecklingen.
Det visar att politiska partier inte främst bör prioritera klimatfrågan av strategiska skäl. Utan av moraliska.