Kvotering är en het potatis. Redan innan den släpptes väckte skribenten Ivar Arpis Timbro-rapport "Vem representerar Sveriges muslimska väljare?" uppståndelse. Rapporten vänder sig emot inofficiell inkvotering av underrepresenterade grupper, och argumenterar för att maktpositioner bör tillsättas utifrån åsikter, snarare än utifrån egenskaper som kön, etnicitet och liknande.
Det är mycket viktigt att se till kompetens vad gäller politiska uppdrag. Det är dock märkligt att Ivar Arpi väljer att utgå från just gruppen muslimer, eftersom kvoteringen av denna grupp är så marginell.
Ett betydligt mer utbrett problem är motsatsen till det Ivar Arpi beskriver, nämligen maktens homogenitet. Nätverkskulturen bottnar också i ett slags kvotering, ibland är nepotismen bokstavlig. Ett aktuellt exempel är moderaten Gustaf Reinfeldt. Han flyttades i dagarna upp till en topplats på Solnamoderaternas lista, vilket i princip garanterar honom en plats i kommunfullmäktige efter valet. Det skedde inte på egna meriter, enligt moderater med insyn, utan för hans namns skull, för att han är son till partiledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt och landstingsrådet Filippa Reinfeldt. Gustaf Reinfeldt uppges inte ens ha deltagit i partiarbetet.
Ytterligare ett problem är det Ivar Arpi själv pekar på som önskvärt: att maktpositioner tillsätts utifrån åsikter. Att medlemmarna i ett parti delar vissa grundläggande ideologiska värderingar är givetvis nödvändigt, men som statsvetaren Katarina Barrling Hermansson visar i sin doktorsavhandling, "Partikulturer: Kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag, finns det inom flera riksdagspartier" – inte minst inom Moderaterna – ett krav på konsensus också i sakfrågor.
Åsiktsbredd ses inte som en tillgång, utan som en svaghet, och de som avviker från partilinjen i en fråga betraktas som illojala. Denna mentalitet blev tydlig inte minst i samband med beslutet om FRA-lagen, där de borgerliga riksdagsledamöter som ville fälla det rättsosäkra förslaget under ytterst bryska former bröts ned av partitopparna tills de gav med sig.
Den svenska politiken befinner sig i dag i en situation där maktpositioner vare sig tillsätts utifrån kompetens eller speglar befolkningen. Ur demokratisk synvinkel är det illa. Ett första steg för att komma till rätta med problemet är att bli medveten om den likriktade kvotering som ständigt pågår i maktens korridorer. Mångfald behövs ur fler än ett perspektiv.