Tidögänget vill att staten ska räkna på kostnaderna för invandringen till Sverige. Det gjorde SD klart i veckan genom utspel i tidningar och andra medier.
Förhandlingarna om det uppdaterade Tidöavtalet ska ha pågått i veckor. Bland annat på Harpsund i sörmländska Flen. Avtalet ska innehålla frågor rörande klimat, sjukvård, migration och lite annat enligt uppgifter till TV4.
När det gäller invandringspolitiken har SD:s partisekreterare Mattias Bäckström Johansson sagt att Konjunkturinstitutet (KI) ska få i uppdrag att "mäta de samhällsekonomiska konsekvenserna av den förda invandringspolitiken". Det ska även kalkyleras framtida kostnader utifrån ursprungsland.
Det låter precist, men exakt hur uppdraget formulerats mellan partierna, eller ska genomföras i verkligheten, återstår att se. Bläcket på pappret verkar inte ha torkat. Dessutom kan det vara så att SD i sin framfart i medierna inte uppger helheten – utan riktar sig till sina väljare.
Det framgår inte om förslaget gäller all sorts invandring – asyl, arbetskraft och återförening. Oftast har det varit flyktingar och andra som flytt från sina tidigare hemländer som stått i Tidögängets strålkastarljus och iver att krympa detta antal i Sverige. Men det senaste året har även arbetskraftsinvandringen fått utstå Tidöpartiernas utvisningshets.
Beroende på vilken sorts invandring man talar om blir svaret olika. Den som söker sig till Sverige för att fly undan förtryck, krig och konflikt av olika slag har en annan startsträcka till jobb och att betala skatt än den som har en arbetsgivare som närmast väntar på dem på flygplatsen. Det krävs inte många högskolepoäng för att dra slutsatsen att den som kommer i jobb snabbt, särskilt med rätt kompetens, goda förutsättningar att ta till sig ett nytt språk snabbare kan stå på egna ben.
Vad är det då som ska kalkyleras och räknas på? Kikar man på den offentliga statskassan lär man få ett svar. För några år sedan konstaterade bland annat migrationsforskaren Joakim Ruist att statens kostnader för flyktinginvandringen motsvarar ungefär en procent av BNP. Det är inte kaffepengar, men långt ifrån den katastrof som SD och en del andra gärna vill få det till. Tar man i beaktande hur invandringen till exempel stimulerar handel och företagande – får man sannolikt ett annat och mer positivt svar.
Samtidigt är det viktigaste i flyktingpolitik inte huruvida Sverige går med ekonomisk "vinst" på den – utan för att det är rätt och riktigt att ge människor ge skydd undan förtryck, krig och konflikt. För liberaler ska det vara särskilt prioriterat. Alldeles för ofta förminskas detta perspektiv i invandringsdebatten.
Det är även svårt att se vilka problem som kan lösas av den här sortens räkenskaper.
Fakta av den här sorten är inte skadlig. Att räkna på människors kostnader och intäkter för stat och samhällsekonomi har forskare och andra försökt sig på i olika sammanhang, även på migrationsområdet. Även Statistiska Centralbyrån för till exempel detaljerade siffror över sysselsättning för flyktingar från olika delar av världen. Och när politiker efterfrågar fler siffror och bättre uppgifter om sakernas tillstånd ska det vara för att ringa in utmaningar och problem för att sedan hitta lösningar.
Men SD är inte intresserat av att hålla en seriös diskussion om arbetsmarknadens funktionssätt, skola, språkundervisning eller socialpolitik för att bryta arbetslöshet, utanförskap eller segregation. Mångkulturellt bokslut, kallar Mattias Bäckström Johansson (SD) det och vittnar om varför SD vill att KI ska räkna på vad invandrare från olika länder "kostar".
Det spelar ingen roll hur KI skulle räkna, eller vilka siffror myndigheten skulle komma fram till. SD:s representanter skulle som de brukar ta siffrorna ur sitt sammanhang för att sedan måla ut människor från vissa länder som tärande eller skadliga. Det är en människosyn som demokratiskt fungerande partier inte ska underhålla.
