Kommer Simona Mohamsson klara av att vända Liberalernas kris?
Det skämtades att partiledarstriden i Liberalerna gick ut på att alla potentiella kandidater fick bråka och förloraren fick jobbet. Den känslan blev inte direkt svagare när presskonferensen där den nya partiledaren skulle presenteras sköts fram inte en, inte två utan tre gånger.
Men till slut kom hon ut. Göteborgaren Simona Mohamsson är den som är tänkt att leda partiet från den rekordlåga noteringen på 2,1 procent av väljarstödet och in i riksdagen. Att hon kommer lyckas med det kamakaziuppdraget är osannolikt – men inte omöjligt.
Mohamsson har gjort raketkarriär. På bara några månader har hon gått från ledamot i partistyrelsen, till partisekreterare och numera partiledare. Den uppenbara kritiken är att hon skulle sakna erfarenhet, men trots att hon är relativt ung så har hon många år i rörelsen och politiken bakom sig. Hon är dessutom inte yngre än personer som Annie Lööf, Ebba Busch och Gustav Fridolin var när de tillträdde som partiledare.
Hennes främsta styrka är nog i det personliga mötet, där hon har en karisma som nästan är smittsam, det krävs rätt mycket energi för att ogilla henne. Om det går att översätta till karisma i media är ännu oklart. Hittills har hennes personlighet inte fullt blommat ut när hon har svarat på medias frågor, det är i och för sig inte så konstigt. De första veckorna på jobbet som partisekreterare fick hon vad som verkade vara en ganska oförberedd partiledaravgång i knät.
Men Simona Mohamssons personliga kvaliteter är bara en del av pusslet. Liberalernas problem går betydligt djupare än att Johan Pehrson var lite svamlig på pressträffar. Den fundamentala anledningen till att det går dåligt för Liberalerna är att man svek sina mest fundamentala principer när man krokade arm i ett regeringssamarbete med Sverigedemokraterna.
Det finns vissa partier som klarar av att göra våldsamma omsvängningar utan större problem – typexemplet är Socialdemokraterna – de förväntas inte vara ideolgosikt drivna eller konsekventa, de är ett parti som ska fånga samhällsandan.
Liberalerna fungerar inte så, det är ett idéparti som drivs av att stå upp för odödliga principer. Ens väljare accepterar helt enkelt inte att man gör så grovt våld på de mest fundamentala principerna i ens ideologi. Det är nämligen vad som skedde när Nyamko Sabuni blev vald och la om riktningen för partiet, det arvet har Johan Pehrson administrerat.
Det här är också den huvudsakliga anledningen till att partiet läcker medlemmar som ett såll. Och de få stackare som finns kvar blir mindre och mindre intresserade av att engagera sig.
Frågan är då om det här går att vända? Svaret är förmodligen nej. De väljare man förlorat genom att hoppa i säng med fascisterna kommer ha svårt att lite på Liberalerna någon gång i framtiden. Om man inte gör någonting genuint drastiskt i stil med att lämna regeringen och utesluta Mats Persson, chansen att det skulle hända är dock näst intill obefintlig.
Liberalernas problem gick betydligt djupare än Johan Pehrson, frågan är om en ny ledare kan rädda dem.
För även om man gör avbön och förklara att allting som hänt de senaste åren inte var menat på allvar så är frågan varför väljarna skulle chansa. Varför inte bara rösta på Centerpartiet i stället? De fick aldrig tillfällig sinnesförvirring och tänkte att Tidöavtalet var en bra idé.
Och partiets opinionsmässiga snuttefilt – skolan – kommer inte heller att rädda dem, hur mycket de än hoppas. Hade det varit så att så många väljare brydde sig om den här frågan att det ändrade hur de röstade hade det märkts i opinionen vid det här laget. Frågan om barns skärmtid dito.
Så frågan Simona Mohamsson trovärdigt måste kunna svara på är varför man i hela fridens namn skulle rösta på Liberalerna. Om inte det svaret bygger på att samhället blir mer liberalt så kommer hon att misslyckas med den uppgiften.
Gruppen väljare som tycker att samhället blir mer liberalt genom att administrera Sverigedemokraternas regering är liten, den verkar vara ungefär 2,1 procent av befolkningen.
Och den kommer inte växa bara för att Liberalerna skaffar sig ett nytt ansikte utåt.
Det krävs förändring på riktigt.