Robert Larsson är oroad över trafisksituationen i korsningen mellan väg 57 och Fredsgatan.
Det är mycket som avslöjas i hur man väljer att bygga en stad. Man ser vad planerarnas prioriteringar är, man kan se tidsandans ideal och tankar. De blir omsatta i verkligheten. Under lång tid har Sverige varit dåligt på att anpassa sina städer efter människor, man har bara stirrat sig blind på bilars behov. Katrineholm är inget undantag.
Men det är inte bara städerna och deras utformning som påverkas av oss människor, när de väl är byggda så börjar de också forma oss, våra beteenden och i längden hur vi tänker. Man kan börja med att föreställa sig ett övertydligt exempel. Bygger man ett staket med en låst grind kring en gräsmatta så kommer folk bli mindre benägna att använda den gräsmattan, det är inte bara en fysisk barriär. Med tiden blir den också mental, vi slutar tänka på gräsmattan bakom staket som en plats vi ens skulle kunna nyttja i teorin.
Ett annat exempel kan vara de mentala barriärer som uppstår när man bygger en stor väg mellan två kvarter, ett inte ovanligt fenomen i USA. Där användes det som verktyg för att förstärka segregationen.
Även om ingen satt sig ner och systematiskt segregerat Katrineholm med hjälp av att strategiskt placera motorvägar så skapar bilfixering problem här också. Bilismen får så mycket utrymme och uppmärksamhet att andra trängs undan. Ett exempel på detta är Robert som Kuriren talat med. Han tar sig fram med hjälp av en permobil och är orolig över trafiksituationen. Han nämner korsningen mellan Fredsgatan och väg 57 som särskilt problematisk.
Där ligger det en gångfartzon, det är tänkt att bilarna ska köra långsamt och lämna företrädare till fotgängare, så fungerar det inte i praktiken. Bilarna kör mest på och enligt Robert känns det bara som en tidsfråga innan det kommer smälla på riktigt.
Ett annat exempel på bilfixeringens baksida är Dalgatan vid Skogsborgsskolan. Där finns det vittnesmål om att bilar kört alldeles för fort och gjort det till sport att köra slalom mellan farthindren.
Bilisterna har, i sitt eget huvud, monopol på staden. Det är deras vägar som alla andra råkar vara gäster på. Det är inte helt och hållet deras eget fel att de fått en så skev syn på verkligheten, vi har en skev kultur och stadsplanering som sedan mitten på förra århundradet har prioriterat bilar över allt annat.
Fördelen med skeva föreställningar är att de är skapta av oss människor, det betyder att det också är vi som har makt att förändra dem. Genom att bygga städer som tar hänsyn till mer än bara billar så kan vi ändra den fysisk miljö som skapat de märkliga förhållningssätten till att börja med.
Folks sätt att tänka är inte statiskt och framför allt är det ingen gudagiven sanning att bilar alltid ska prioriteras över människor när man bygger en stad.