Ewa Callhammar (L) grillade majoriten om barngruppernas storlek.
Att bedriva förskola är någonting av det viktigaste en kommun sysslar med. Det är där våra barns framtid formas, det är där vi har möjlighet att ge alla en ordentlig chans att lyckas i livet.
Under det senaste kommunfullmäktige ställde Joha Frondelius (KD) och Ewa Callhammar (L) en mycket viktig fråga: är majoriteten nöjda med att barngrupperna i Katrineholms förskolor är så stora?
Bildningsnämndens ordförande, Ulrica Truedssons (S) svar lämnar mycket att önska. Hon framhåller att barngruppernas storlek bara är en faktor och att det viktigaste är personaltätheten och hur man jobbar med gruppen. Det är såklart sant att det också spelar roll. Men att vifta bort gruppernas storlek är att göra barnen i Katrineholm en björntjänst.
Det handlar inte bara om hur många barn varje pedagog behöver ta hand om. Det har faktiskt betydelse i sig hur stor gruppen är: Små barn blir lätt överstimulerade av för många intryck. Det blir dessutom svårare för barnen att skapa trygga anknytningar om det är för många vuxna som tar hand om dem.
Det säger sig självt att en stor avdelning med många barn skapar fler intryck. Det är fler som leker och skapar ljud. Om alla barn ska få plats behövs det även större lokaler med fler leksaker.
Små barn är extra känsliga för intryck, om de överstimuleras lär de sig inte ordentligt. Det finns till exempel en studie som visar att barn lär sig ord snabbare om de visas en bild åt gången i en bok snarare än två. Den principen går att applicera bredare i den pedagogiska verksamheten. Barn har helt enkelt inte förmåga att sortera bland alla intryck, därför har förskolan ett ansvar att försöka skapa en miljö med lagom stimulans.
Trygga anknytningar är minst lika viktigt för att barnen ska kunna lära sig. Det är väl etablerad kunskap och erfarenhet att otrygga barn lär sig sämre. Ett litet barn kan skapa ungefär fem trygga anknytningar till vuxna, två av de fem tas oftast upp av föräldrarna. Det lämnar tre möjligheter till en trygg anknytning till andra. Om för många vuxna interagerar med barnet på en daglig basis i förskolan leder det till att anknytningen blir svagare och att relationsbygget blir sämre.
Våra barns utbildning är en för viktig fråga för att vifta bort.
Just det problemet uppstår i större barngrupper. Även om personaltätheten är rimlig, vilken den sällan är i svensk förskola, så leder gruppens storlek till att barnet träffar för många vuxna.
Anneli Hedberg (S), ordförande i service- och tekniknämnden, gav sig också in i debatten i fullmäktige. Mest för att raljera. Hon avslutar sitt utbyte med Ewa Callhammar (L) med frågan: "Du har drivit de här frågorna i 20 år, Ewa, ni har två mandat. Tycker du att det har varit framgångsrikt?"
Efter att Callhammar har svarat kommer Hedberg med ett sista syrligt instick: "Det tycks inte väljarna ha brytt sig om."
Det kan verka radikalt för en socialdemokrat som Hedberg att man gör någonting utan att ha en baktanke om att det ska leda till väljarmaximering. Tanken om att man driver ett förslag för att det är genuint viktigt och för att det kan göra skillnad verkar vara främmande.
Vem behöver tänka på barnens bästa – när man har ett val att vinna?
Förskolan är inte bara en förvaringsplats där barnen ska låsas in för att föräldrarna ska kunna jobba, det är en pedagogisk verksamhet. Det ger våra barn förutsättningar att lyckas i livet. Att förskolan fungerar så bra som möjligt borde vara en av de högst prioriterade politiska frågorna. Den förtjänar i alla fall bättre än att viftas bort.