Mångfalden av idétraditioner är en styrka värd att värna. Därför är de senaste årens utfall mot den fria folkbildningen allvarliga.
De senaste angreppen kommer från regeringen. Redan i år har den gjort rejäla hugg i de statsbidrag som Folkbildningsrådet får fördela till studieförbunden. Det är konsekvenserna av dessa hugg som rapporten "Ett tystare Sverige" går igenom. I den går det att läsa enkätsvar från nio stora studieförbund hur deras verksamheter påverkats av pengakapningarna.
Bakom rapporten står två folkbildningsnära verksamheter: tankesmedjorna Tiden och Fores. Sammanställningen är ett välkommet underlag i debatten om studieförbundens framtid. Någon egen konsekvensanalys har regeringen inte gjort. Den tog hellre fram styckningsknivarna.
Rapportens slutsatser är nedslående. Anställda inom studieförbunden har redan behövt lämna sina tjänster. Och fler lär det bli. Neddragningar i mindre landsbygdskommuner lär bli nödvändiga för flera förbund. Lokal kulturutövning lär drabbas hårt. Studieförbunden och de lokala föreningar som de ofta samarbetar med eller stödjer, står för en betydande andel av kulturaktiviteterna i landsbygdskommuner. Ovanpå det ska Kulturens Bildningsverksamhet lägga ned all statsbidragsvillkorad folkbildning ute i landet. Hur rimmar detta med regeringens högtravande tal om att "hela Sverige ska leva"?
Aktiviteter organiserade för personer med funktionsnedsättningar riskeras också. Antingen för att studieförbunden själva inte har personal eller pengar nog för att bedriva sådan verksamhet, eller för att de inte kan skjuta mer pengar till samarbetsföreningar. Det är den här sortens effekter som regeringen inte vill belysa.
Det finns även annat illavarslande. Folkuniversitetet (tidigare Kursverksamheten KV) konstaterar att "de politiska signalerna om misstroende mot vår bransch och kraven på ökad kontroll och myndighetsstyrning är minst lika stora hot som den ekonomiska neddragningen".
Så är det. Förslaget från politiker, tjänstemän och en del opinionsbildare att förstatliga Folkbildningsrådet är numera Tidöpolitik. Men det dämpar inte förslagets fara för frihet och folkbildning. Mer statskontroll innebär inte nödvändigtvis bättre koll på den skärva av demokratiskt och ekonomiskt fuffens som uppmärksammas inom folkbildningen då och då. Ofta har Folkbildningsrådet dessutom självt upptäckt och åtgärdat det. Däremot ökar mer statsstyrning risken för att tjänstemän och politiker kladdar på folkbildningen. Det skulle sudda ut mycket av det "fria" i folkbildningen.
I ett årtionde har SD motionerat flitigt i just denna fråga. Nu är det fler som är med på tåget. Men för SD räcker det inte att staten ska fördela stålarna. Nej, fram tills nyligen har partiet förslagit att ingen verksamhet som var "uppenbart mångkulturalistisk" eller "politiserad" skulle få ta del av pengarna. Det vill sådant SD helt enkelt ogillar. Och det är inte så konstigt. Den fria folkbildningens bredd i idéer är nämligen antitesen till SD:s ideologiska enögdhet.
Detta är ännu inte Tidöpolitik. Men de steg som regeringen nu tar riskerar förbereda andra. Statsministrar, demokratiskt fungerande partier och ledarsidor som försöker vårda det fria samhället ska inte underhålla SD:s styrmani.