Där stannade vi i flera decennier i förnekelsestadiet, varpå några blev arga. Då gick den offentliga debatten in i en förhandlingsfas och båda sidor – en som menade att människan påverkar klimatet, en som tyckte tvärtom – fick alltid höras, trots att forskningen var tydlig.
I dag rapporterar medier om hur man kan hantera sin klimatångest. Men de flesta har accepterat faktum.
Dock inte alla. Och framför allt inte på rätt sätt.
”De troende samlar sig för bönemöten. Klimatguden måste få sitt krås.”
Den tweeten skickades till mig som ett svar på gårdagens ledare om FN:s klimatrapport, och det är precis den sortens kommentarer som alltid dyker upp när klimatfrågan är i fokus. Vad forskare och opinionsbildare skulle vinna på att luras är oklart. Däremot tränger sig klimatförnekelse allt längre in i de politiska finrummen och tyvärr sker det i helt fel tid.
Enligt FN-rapporten, som presenterades i måndags, borde vi ha börjat med klimatomställningen i går, eller ännu hellre för 20 år sedan. Alternativet är stora förändringar i ekosystemet och vill det sig riktigt illa passerar vi tröskelvärden, varpå situationen glider oss ur händerna och klimatet börjar köra sitt eget race.
Det handlar bland annat om skyfall, översvämningar, värmeböljor, skogsbränder, flyktingströmmar och konflikter.
Det är dock inte klimatförnekarna som är de största hycklarna, även om det är olyckligt att en av dem numera kan titulera sig president. Än mer frustrerande är passiviteten bland icke-klimatförnekare, och i den bästa av världar skulle klimatrapporten kunna bli en örfil som får beslutsfattare att inse att det kommer att krävas uppoffringar för att undgå katastrofen. Som ordföranden för FN:s klimatpanel sa när rapporten presenterades, är det inte omöjligt att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader till år 2100, men det kräver snabba ansträngningar av aldrig tidigare skådat slag.
Det gäller även i Sverige. Framför allt inom industri och transport. Och som klimatpanelen konstaterar är hindren för att agera främst politiska.
Det betyder att seriösa partier i flera fall kommer att behöva sätta klimatåtgärder i första rummet, stå upp för sina prioriteringar, och inte backa när motståndarnas kritik går ut på att förslagen slår mot näringsliv, livskvalitet i vardagen och glesbygdens överlevnad.
I alla fall inte utan att först ställa det mot arternas liv, framtidens livskvalitet och planetens överlevnad.
Den som tycker att valet är orealistiskt kan göra som Padma Schrewelius, redaktör för sajten Grön Opinion, och jämföra situationen med om ”forskare hade skrivit att det var invandringen – och inte som nu utsläppen – som inom tio år behövde minskas för att hindra ett katastrofscenario”.
Då hade politiker inte skytt några medel för att undvika katastrofen.