Var sjätte katrineholmare tjänar inte egna pengar

Över hela landet står jobb tomma samtidigt som folk står utan jobb (arkivbild).

Över hela landet står jobb tomma samtidigt som folk står utan jobb (arkivbild).

Foto: Robin Haldert / TT

Krönika2025-04-26 08:55
Detta är en ledarkrönika. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

Det är rätt bistra tider just nu. Många vänder på slantarna och jagar extrapriser i mataffären. Och att det är för få som försörjer sig själva gör problemet värre.

I Katrineholm är nästan en femtedel, eller mer exakt 17,2 procent, av befolkningen beroende av någon form av bidrag för att försörja sig. Det kan man genomföra med Sverigemedlet på 12,3 procent. 8,9 procent av befolkningen är arbetslös.

Katrineholms situation är på inget sätt unik. Över hela landet står jobb tomma samtidigt som folk står utan jobb. Om fler ska jobba behöver primärt två saker hända, det behöver skapas nya jobb och folk behöver utbildas för att kunna ta de jobb som står tomma idag.

Det finns ofta jobb på arbetsmarknaden, problemet är bara att folk inte har den kompetensen som behövs för att ta de jobben. Det finns hur många bristyrken som helst och nu när man bestämt sig för att stänga dörren, släcka lampan och låtsas som att ingen är hemma i och med den omlagda migrationspolitiken blir behoven ännu större. Det hade varit rimligt att sänka kraven för vissa jobb, i andra fall skulle konsekvenserna bli förödande. 

Men framför allt måste systemet för att skola om sig bli bättre. Det finns som sagt tomma jobb och människor som inte har jobb, ekvationen borde inte vara omöjlig att lösa.

Det behöver bli billigare att anställa, här är arbetsgivaravgiften en stor bov.
Det behöver bli billigare att anställa, här är arbetsgivaravgiften en stor bov.

Sen finns det också stora grupper som står väldigt långt från arbetsmarknaden, som kan ha genuint svårt att utbilda sig så mycket som skulle krävas för att fungera på den svenska arbetsmarknaden. Den är nämligen oerhört avancerad. Ska också de få jobb så måste vi se till att det lönar sig bättre för företag att skapa enkla jobb.

Det behöver bli billigare att anställa, här är arbetsgivaravgiften en stor bov.

Man måste också dra åt i vissa system, det är inte rimligt att man ska kunna gå år efter år i åtgärder på Arbetsförmedlingen som inte leder en närmare arbetsmarknaden. Någonstans måste samhället sätta ner foten.

Med det sagt så ska man inte skapa regler och inbyggd tuffhet i systemet för sakens skull, det hjälper ingen. Vi behöver dra åt skruvarna där det krävs, samtidigt som vi måste vara medvetna om att det är människor det handlar om.

Alla de här sakerna behöver göras med fingertoppskänsla, arbetsmarknaden är ett delikat och ganska lättrubbat system. Man får dock inte som den nuvarande regeringen falla in i lamslagenhet och undvika reformer som hade gjort skillnad på riktigt.

Man kan bråka hur mycket som helst om kriminalpolitik och migration, men om Sverige inte får ordning på sin orimligt stora arbetslöshet så spelar inte det någon roll.

Vi kommer nämligen inte ha några pengar att betala poliserna som ska implementera de orimliga lagarna med. Vi kommer för den delen inte heller ha några pengar att betala någonting gemensamt med.

Arbetslösheten är systemhotande – på riktigt.