Det är inte ofta tyckeriklicken i svensk media är överens. Men plötsligt är det så.
Över hela landet hyllas den brittiska Netflix-serien Adolescence på ledar-, kultursidor och av tv-recensenter. Erik Helmerson i Dagens Nyheter kallar den för “världens just nu bästa tv-serie”, SVT Kultur menar att det är en “nästan perfekt tv-serie. "Adolescence är en otroligt berättad historia om klass, om kön, om familj och samhälle, allt i ett” skriver Jenny Wennberg i Arbetarbladet.
Och Adolescence är bra. Fyra avsnitt, var och ett filmade i en tagning, som visar olika delar av ett skeende. Berättelsen handlar om ett mord, en 13-årig gärningsman och ett lika gammalt offer, deras vänner, och det liv unga lever på sociala medier. Men också om de vuxna omkring, samhället, föräldrarna, lärarna.
Skådespelarinsatserna är fantastiska, som tittare är det omöjligt att värja sig. De samstämmiga hyllningarna är enkla att förstå.
Samtidigt finns det i samtalen och texterna om Adolescence, liksom i själva serien, en oroande nyvakenhet från den vuxenvärld som i grund och botten har ansvar för att barn har en trygg uppväxt.
Det är tydligt att det finns en massa människor, inte minst föräldrar och journalister, i 30- 40- och 50-årsåldern som inte har en aning om den utveckling som sker på sociala medier. Som har noll koll på vad deras barn gör på Snapchat, Instagram och Tiktok. Det är både slött och farligt. För mycket av det som sker där är lika verkligt som allt annat.
Det kommer alltid att finnas rum dit vuxna inte har tillträde, så var det innan internet och så är det nu. Och det är hela tiden en balansgång mellan integritet, förtroende och ansvarstagande när man lever nära ungdomar. Just därför är det också oerhört viktigt att som vuxen faktiskt inte avfärda sociala medier som trams utan vara närvarande på de plattformar unga rör sig och försöka lära sig deras “språk”.
Att det går så långt och så illa som i Adolescence är tack och lov ovanligt. Med uppmärksamma och närvarande vuxna minskar riskerna ytterligare.