Mimmie Björnsdotter Grönkvist.
Det finns många fiskar i havet. En del av dem är sillar i Nordsjön. Lekbiomassan – alltså del av beståndet som uppnått könsmognad – för nordsjösillen har länge legat på någonstans mellan 1 och 2 miljoner ton. Det är nästan ofattbart mycket fisk. Så har det inte alltid sett ut.
Överfiske gjorde att lekbiomassan sjönk till ynka 50 000 ton på 1970-talet, men fisken kunde räddas tack vare ett fiskestopp. Detta inte utan viss dramatik. 1977 bordades två holländska fartyg av den brittiska marinen, när de var på väg att för att fiska sill.
Stoppet som kom att rädda sillen varade i sex år, under vilka många företag som var beroende av fisket, såväl bland yrkesfiskare som i förädlingsindustrin, gick i konkurs. Men aktionen gjorde att det nu finns bestånd att ta av. Vilket är en sedelärande historia.
För ännu är det inte för sent att på liknande sätt återställa fisket i Östersjön. Det skriver Stefan Fölster, docent i nationalekonomi tillsammans med stiftelsen Baltic Waters vd Konrad Stralka på DN:s debattsida. Men då krävs att det storskaliga trålfisket bara tillåts plocka upp 25 procent av vad de fiskar idag. Det räcker inte med halvmesyrer.
Synd då att det är landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) som har ansvar för fiskefrågorna. Hittills har hans insatser i fiskefrågorna varit mer halvmesyrer än starkt ledarskap. När Kullgren skulle till Bryssel för att förhandla om nya fiskekvoter i höstas åkte han ner med ingången att kvoterna inte skulle öka över huvud taget, och kom hem med en kvot som ökats med 108 procent, alltså mer än fördubblats.
De svenska kraven vågade han inte framföra, av rädsla för att ingen skulle lyssna. Hur man ska få igenom något man inte ens vågar öppna munnen är dock svårt att begripa.
Med sådana vänner behöver firrarna i Östersjön inga fiender. Fölster och Stralka kritiserar den resignerade fiskepolitiken hårt. Enligt deras beräkningar är det storskaliga fisket i Östersjön en minusaffär samhällsekonomiskt, med en nettoförlust som ligger på omkring 200 miljarder årligen.
Ett återhämtat bestånd skulle istället kunna ge vinst på 260 miljoner kronor per år, enbart för Sverige. Det går till och med att bortse från konsekvenserna för Östersjöns ekosystem, men ändå inse att nuvarande riktning är ekonomiskt vanvettig.
Fisk är ingen oändlig resurs, och fiskeindustrins framtid bygger på ansvarstagande för havet och dess ekosystem. Glesa fiskebestånd med små individer är en konsekvens av mänskligt handlande, som vi måste ändra på.
Peter Kullgren borde ta ansvar idag, för att fiskarna ska kunna leka friskt i Östersjön även imorgon.