Lars Leijonborg, tidigare partiledare för Folkpartiet Liberalerna.
När man susar fram i ett Öresundståg på bron från Köpenhamn till Malmö kan man se Barsebäck i fjärran. Svensk kärnkraft, ofta symboliserad av just Barsebäck, har förblivit kontroversiell. Bron jag åker på känns numera däremot självklar. Men så var det inte för 35 år sedan. Vid sidan av kärnkraften är frågan om Öresundsbron den mest uppslitande miljöstrid vi haft i Sverige.
I dag känns det väldigt avlägset. Med sin vackra arkitektur och spännande lösningar – kombination av bro och tunnel och olika våningar för tåg och bilar – har förbindelsen blivit en stor succé. Förra året slog både bil- och tågtrafiken rekord. Även ekonomin toppade med ett överskott på nästan 2,5 miljarder svenska kronor.
Men nu när bron fyller 25 år kan det vara värt att minnas hur det var då. Känslor var i svallning och debatten intensiv. Miljörörelsen var massivt emot, liksom Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vid ett brett rådslag inom Socialdemokraterna var en klar majoritet också där emot, men partiet landade ändå så småningom i ett ja. I Folkpartiet fanns också ett motstånd och i en avgörande omröstning i partistyrelsen var majoriteten ganska knapp.
När frågan skulle avgöras i riksdagen blev debatten lång. Förste talare var en centerpartist som satte tonen: ”Det är en sorgens dag då majoriteten beslutar bygga ett monument för fortsatt betongpolitik, rovdrift på naturen och miljöförstöring.”
Beslutet fattades våren 1991, då det ännu var socialdemokratisk regering. Men frågan levde i flera år till och förorsakade bland annat en regeringskris tre år senare i den borgerliga regering som satt då.
Skälet till att frågan levde vidare var att beslutet 1991 var villkorat. Bron skulle bara byggas om de miljöproblem som lyfts fram kunde hanteras. Det gällde bland annat syresättningen av Östersjön och hur ålar som simmat från Sargassohavet skulle klara att passera mellan bropelarna. Lösningen var mer omfattande muddring än man tänkt från början. Ja-sidan hävdade att kommande miljöprövning skulle visa att problemen därmed var hanterade. Olika syn på om villkoren var uppfyllda eller ej utlöste krisen 1994.
De här åren var jag vice ordförande i Folkpartiet. När det drog ihop sig till proposition ville kommunikationsminister Georg Andersson (S) samråda med övriga partiet som han hoppades få stöd ifrån. Det föll på min lott att träffa honom på hans tjänsterum och försäkra att Folkpartiets stöd var intakt.
Liberaler blir lätt lite högstämda när brobyggande kommer på tal. Partistyrelsen skrev i ett yttrande att partiets positiva inställning till bron ”är naturlig för ett parti som bygger på en ideologi som präglas av tro på öppna gränser och undanröjande av hinder mellan länderna”.
Men självfallet ska varningar om negativa miljöeffekter tas på allvar och så skedde också. Med facit i hand kan vi säga att ja-sidan hade rätt. Det som målades upp som risker har inte inträffat. Bron uppfyller de miljömål och krav som sattes upp. Lärdomen från debatten i början av 1990-talet är att det ofta är rätt att våga vara långsiktig och djärv. De visioner som fanns om en större arbetsmarknad och tätare kontakter över sundet har till stor del förverkligats. Om några år är Fehmarn-Belt-förbindelsen klar, vilket gör existensen av Öresundsbron ännu viktigare.
Att titta in i framtiden känns svårt i en tid när turbulensen i omvärlden är så dramatisk. Men vi måste väl ändå utgå från ett scenario där storkrig och andra katastrofer kan undvikas. I det talar mycket för att det behövs nya långsiktiga, djärva beslut.
På lång sikt kommer Öresundsbrons kapacitet inte att räcka. Danskarna älskar inte mer trafik på Själland, men i det nordiska samarbetets namn måste de möjliggöra ytterligare en förbindelse från Sverige. Det är klokt att regeringen tillsatt landshövding Allan Widman för att förbereda en sådan process.
Det kommer att ta många år tills en ny förbindelse finns på plats. Till dess (och sedan också) ska vi glädja oss åt att vi har den vackra Öresundsbron.
Lars Leijonborg var partiledare för Folkpartiet Liberalerna under åren 1997–2007 och var under sin tid i rikspolitiken engagerad i turerna kring Öresundsbrons tillblivelse. Hans text är publicerad genom Liberala Nyhetsbyrån, LNB.