Det finns inte, och får aldrig finnas, minsta tveksamhet om att vi måste minnas Förintelsen. Vi måste prata om den, försöka förstå det ofattbara, och lära våra unga om några av de värsta brott som begåtts mot mänskligheten. Vi måste ta del av överlevarnas berättelser och vittnesmål. Även om vi alltmer sällan kan göra det ansikte mot ansikte, finns skildringarna av den djupaste av ondska kvar i filmer, bilder och böcker. Vi måste försöka höra offrens röster, även om de sedan länge är borta.
Vi måste också ta de lärdomar som berättelserna ger, med oss in i framtiden. Så att vi kan mota antisemitism, rasism och aggressioner mot minoriteter överallt där de sticker fram sitt fula tryne.
Vad vi inte borde göra är att omvandla Förintelsens minnesdag den 27 januari till ett mingel där kändisar och wannabes frotterar sig med politiker och kungligheter, alla med målsättningen att hamna på bild i tidningen.
Parallellt med värdiga minnesceremonier i synagogor och kyrkor, ljusmanifestationer, föreläsningar och privata tillställningar har det växt fram ett i det närmaste oändligt antal så kallade mingel, både på lokal och nationell nivå, där det viktigaste inte tycks vara att lära och minnas, utan att synas i rätt sällskap och sammanhang. Det är tillställningar som inte sällan andas mer fest än vördnad. Och är det något Förintelsen är, är det inte ett skäl att fira. Tvärtom borde det självklart vara en dag som präglas av allvar och hågkomst.
För många, inte minst Förintelseöverlevare och offrens barn och barnbarn, vilka bär det trauma deras familj gått igenom i själen hela livet, framstår dessa makthavarmingel inte sällan som lätt bisarra. Med rätta. Naturligtvis kan man säga att alla sätt att minnas är bra och ju fler som deltar i någon form av evenemang i samband med Förintelsens minnesdag desto bättre. Samtidigt skaver det när tyngden av det som uppmärksammas flyter iväg och ersätts av lättsamt nätverkande.
Förintelsens minnesdag 2025 är förbi. Men inför nästa år borde myndigheter, organisationer och andra som vill uppmärksamma nazisternas vidrigheter och minnas överlevarnas skildringar ta en stund och fundera över vad det är man vill ha sagt och hur detta görs på bästa sätt. Kanske är det inte snittar och handskakningar som borde vara i centrum? Kanske är detta med att posera framför kamerorna inte något som passar särskilt väl den 27 januari?
Efter den 7 oktober 2023 växer antisemitismen i vårt samhälle i en otäck fart. Förra året ställde sig demonstranter utanför Stockholms stora synagoga på Förintelsens minnesdag och skrek "småbarnsslaktare".
Samma vecka som Förintelsens minnesdag i år gjorde ett judiskt fotbollslag i Stockholm en polisanmälan efter att de utsatts för antisemitiska påhopp och fysisk konfrontation av motståndarlaget i samband med en match.
Influencers och politiker delar antisemitiskt innehåll i sociala medier. Judiska förskolor bevakas av polis. Det har gått så långt att människor vars familjer bott i Sverige i generationer överväger att emigrera för att slippa leva ett liv där de ständigt behöver se sig över axeln. Detta är allas vårt ansvar att försöka förändra. Inte bara 27 januari, utan varje dag året om.
Vi får inte låta hatet förgifta vår samtid på samma sätt som skedde i Europa för snart 100 år sedan och som ledde till folkmord. Det finns betydligt bättre sätt att göra detta på än att mingla.