En annan tid, men en tid att dra lärdom av ifråga om hur fack och arbetsgivare tillsammans kan förbättra förutsättningarna för både arbetsmarknaden och politiken. Stefan Löfven i den tidigare rollen – som ordförande i IF Metall och förvaltare av det viktiga Industriavtalet som till sist fick styrsel på lönebildningen. Till höger om honom, kollegorna i Unionen och Sveriges Ingenjörer. Foto:

Kompromissdags

Ledare

När arbetsrätten kommer på tal är det vanligt med kategoriska påståenden och hotfullt eller motspänstigt språk.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

På det sättet blir inga knepigare problem lösta. Men varför skulle det vara mer omöjligt att hitta väl avvägda kompromisser i arbetsrättsfrågorna än när det gäller lönebildningen?

Där ansågs det länge vara än mer hopplöst. Avtalsperiod efter avtalsperiod var det mest inflationsluft i de till synes stora lönehöjningarna. Reallöneutvecklingen var usel. Inflationen ställde till oreda i näringslivets konkurrenskraft och på arbetsmarknaden. För en hel generation av riksdagsledamöter och statsråd blev det politiska livet förpestat av inflation, devalveringar och ständig ekonomisk obalans.

Men nu har Sverige under många år haft en lönebildning där märket sätts av det utlandskonkurrerande näringslivet och dess fackförbund, i Industriavtalet. Detta avtal, och det samarbete mellan viktiga arbetsmarknadsparter som det vilar på, har förstärkt verkan av politikens reformer av skatter och annat samt avregleringar och förnyelse, Det har blivit en lång period med god reallöneutveckling och, från senare delen av förrförra mandatperioden en sysselsättningsgrad i åldrarna 20-65 år som stadigt legat över 80-procentsstrecket.

Därmed är inte alla problem lösta med lönerelationer och med svårigheter för dem som har det mest motigt med att ta sig in i arbetslivet. En hel del mer borde kunna uppnås för en mindre tudelad arbetsmarknad, en mer flexibel lönesättning då människor skolas in i arbetslivet samt lönerelationer som underlättar rekrytering till bristyrken. Allt sådant borde vara väsentligt lättare med den grundläggande ordning som Industriavtalet faktiskt skapat.

Varför är det ändå lättirriterat och politiskt laddat i frågor där politik och partsförhandlingar skaver mot varandra? Det finns förstås en del genuina intressekonflikter. Men väl så betydelsefull är tudelningen tvärs igenom organisationsväsendet på båda sidorna om arbetsmarknadens förhandlingsbord. Det finns å ena sidan en kanslikultur av maximalism, propagandaspråk och ovilja till eftergifter och kompromisser, som gärna drar partipolitiken med sig.

Å andra sidan finns en stark samarbetskultur mellan arbetsmarknadsparterna, som omfattar vården av avtalen, avtalsförsäkringar och åtskilligt annat, men också utmärks av arbete i tysthet och bristande förmåga att hindra kansliradikalerna att dra åt motsatt håll.

Både i politiken och hos fack och arbetsgivare borde man nu se en ovanligt god chans att till sist övervinna de här låsningarna, med en blandning av avtalslösningar och politiska åtgärder. Frågorna finns på 73-punktsprogrammets dagordning som S, C, L och MP satt upp. Professor Lars Calmfors, som tidigare ledde Finanspolitiska rådet, och som många lyssnar till hos facket, hos arbetsgivarna och i politiken, kom i tisdagens Dagens Nyheter med rådet att inte fokusera alltför hårt på arbetsrätten. Han påminde om att både Saltsjöbadsavtalet och Industriavtalet, som i var sin epok gjorde mycket för arbetsfred och samhällsekonomi, hade en bakgrund av politiska krav på parterna. Tvistefrågorna inom själva arbetsrätten är inte oviktiga men har inte så väldigt stor inverkan på sysselsättningen. Konstruktiva vägar för att få en bredare lösning kan finnas om man går in för att i samma sammanhang lösa frågor om kompetensutveckling och omställning vid teknisk förnyelse

Det är goda råd.

En annan faktor är att den som för en del år sedan vårdade Industriavtalet som ordförande i IF Metall nu i stället är statsminister. Det borde väl kunna betyda något för att hitta lösningar i frågor som alltför länge fått vara de kompromissovilligas förevändningar för att motverka samarbete.

Läs också

( 6 st )

Läs mer om dessa ämnen

LOSvenskt NäringslivArbetsmarknadEkonomiInrikespolitikLedare
Relaterat