"Ett parti grundat av vit makt-anhängare, inklusive en före detta medlem av Waffen SS." Den brittiska tidningen The Guardian skrädde inte orden när de i en artikel konstaterade att EU-valvinnaren Nigel Farage, och hans UK Independence Party, genom att knyta till sig Sverigedemokraterna brutit sitt löfte att undvika samarbete med högerextremister.
Att SD:s två Europaparlamentariker kommer att ingå i samma partigrupp som UKIP och Beppe Grillos italienska populistparti Femstjärnerörelsen, gör SD till en av vinnarna i det spel om grupptillhörigheter, och därmed ekonomiska resurser och utskottsplatser, som de senaste veckorna utspelat sig i Europaparlamentet.
Samtidigt har det blivit uppenbart att många av farhågorna om hur extremhögern riskerar att ta makten i Europaparlamentet kommit på skam. Visst ökade antalet högerpopulister och högerextremister, men det är en brokig skara – som sträcker sig från grekiska nynazister till en holländsk blandning av marknadsliberalism och islamofobi - där många helst undviker varandras sällskap.
Nyligen stod det dessutom klart att två av den europeiska extremhögerns mest profilerade företrädare, Marine Le Pen i franska Front National och Geert Wilders i det holländska Frihetspartiet, misslyckats med att bilda en partigrupp. Därmed hamnar de vid sidan av lagstiftningsarbetet det närmaste året.
Men även den grupp som SD ingår i kommer att ha ytterst begränsat inflytande. Dels är gruppen mycket liten, dels är den politiska spännvidden från EU-motståndarna i UKIP till de i många frågor vänsterlutande populisterna i Femstjärnerörelsen stor.
Det enda undantaget från bilden av fortsatt politisk marginalisering är att Dansk Folkeparti och Sannfinländarna båda blir medlemmar i ECR, den konservativa EU-skeptiska gruppen som domineras av Storbritanniens konservativa parti och som nu är parlamentets tredje största grupp.
Den huvudsakliga konsekvensen av extremhögerns framgångar lär dock bli att banden stärks mellan den konservativa EPP-gruppen, socialistgruppen, liberalerna och den gröna gruppen, som redan i dag i olika sammansättningar avgör de flesta omröstningar.
Självklart bör man glädjas över att skräckscenarierna kring extremhögerns möjliga inflytande inte blev verklighet. Men samtidigt finns det en uppenbar risk att vi nu glömmer bort de stämningar som ledde till framgångarna för extremister och populister på högerkanten. Det handlar både om bristen på framtidstro i ett Europa präglat av ekonomisk kris och känslan av att besluten i Bryssel saknar demokratisk förankring.
Att sticka huvudet i sanden och ignorera dessa känslor är sannolikt det enklaste sättet att göra Europas extremhöger till en verklig maktfaktor.