Få politiker är lika förknippade med ett specifikt område som utbildningsminister Jan Björklund (FP). Det är både hans och Folkpartiets styrka och förbannelse.
Medan jobbskatteavdrag och Rut-avdrag ger mer pengar i plånboken och fler jobb här och nu, förbättras skolresultaten inte över en natt. Dessutom är skolan kommunal, vilket betyder att den som har nyckeln till utbildningsdepartementet inte kan låsa upp varje enskild skola, även om det ibland låter så i debatten.
Samtidigt beror en stor del av alliansens framgångar på dess kamp mot flumskolan och under de senaste åren har satsningarna avlöst varandra. Stora reformer som ny läroplan, reformerad lärarutbildning, lärarlegitimation och karriärtjänster, har varvats med tidigare betyg, mer uppföljning och punktinsatser i enskilda ämnen och stadier.
Även om en del reformer har sjösatts för snabbt och fått oönskade konsekvenser, har alliansens skolpolitik varit föredömligt konsekvent. Under de senaste åtta åren har fokus legat på kunskap, ordning och reda och ett stärkande av lärarnas roll och kompetens. Det låter inte särskilt kontroversiellt, men i en skola där katederundervisning hade ersatts av grupparbeten och baskunskaper med projekt var det precis vad som behövdes.
Problemet är att väljarna förväntar sig snabba resultat och att den med högst svansföring har mest att förlora om de uteblir. Under alliansens tid på Rosenbad har svenska elever rasat i Pisa-undersökningarna och det är anmärkningsvärt att regeringen inte har kompletterat sina långsiktiga satsningar med fler punktinsatser för att höja lågpresterande högstadieelever. Dessutom räcker det inte med karriärtjänster och legitimationer för att lärarna ska få hög status, vilket är nödvändigt om vi vill börja spela i utbildningsvärldens elitserie.
Däremot är Pisa inget facit på alliansens skolpolitik. Enligt förra årets utredningsbetänkande kommer effekterna av den nya läroplanen att synas först om några år och den nya lärarutbildningen kommer inte att göra avtryck förrän i slutet av 2020-talet.
Vidare tyder många faktorer på att alliansens skola är på rätt väg. Resultaten på de nationella proven var bättre i fjol än året innan, Skolverket har gett tummen upp för regeringens läsa-skriva-räkna-satsning och nyligen presenterade SCB siffror som visar att allt fler mellanstadieelever kontinuerligt läser skönlitteratur.
I boken Från Högfors till Maramö kallas Jan Björklund för Den rastlöse skolreformatorn. Det är talande, för sällan har någon genomfört så många reformer under så kort tid och det är lätt att förstå hans frustration över bristen på tydliga resultat.
Samtidigt måste både han och svenska folket inse hur djupt problemet sitter. Det tog flera decennier att montera ner den svenska skolan. Det tar mer än två mandatperioder att bygga upp den.