När lärare och barnmorskor larmar om att de inte hinner ge eleverna och de blivande mammorna den hjälp de behöver, är det två problem som uppmärksammas. Dels att de offentliganställda har för hög arbetsbelastning, dels att elever och födande kvinnor riskerar att fara illa.
Medan det första i viss mån är ett särintresse, är det senare ett allmänintresse. Om Sverige halkar efter som kunskapsnation är det omöjligt att klara den internationella konkurrensen och god mödravård gynnar alla som kommer att föda barn samt vara partner, släkting eller vän till en framtida mamma.
Därför kan brister i skolan och på BB inte avfärdas som branschproblem som endast rör de anställda och deras "kunder". Det är samhällsproblem som berör oss alla.
Det gör krisen i mediebranschen också.
Precis som att sjukvård och utbildning aldrig har varit så tillgängligt som i dag, har medieutbudet aldrig varit större, mer tillgängligt och så högkvalitativt. Trots det befinner sig stora delar av mediebranschen i kris, men det är inte, vilket många påtalar under Mediedagarna i Göteborg som arrangerades under torsdagen och fredagen, en journalistisk kris. Det är en finansieringskris, som beror på att mediebranschen befinner sig i det största brytningsskedet någonsin: från papper till digitalt.
Rent journalistiskt är det inget problem. En artikel är lika läsvärd oavsett hur den publiceras. Problemet är att medan det för många alltid har varit självklart att betala för morgontidningen i pappersformat, är nyheter på datorn och i mobilen något som nästan lika självklart anses ska vara gratis. Parallellt med att allt färre prenumererar på en dagstidning har annonsörerna i större utsträckning börjat annonsera i internetkanaler.
Sammantaget gör det att dagstidningarna har betydligt mindre pengar än tidigare. Det visar sig bland annat i att nästan 400 redaktionella tjänster försvann från svenska tidningar förra året och att 38 lokalredaktioner lades ner.
Självklart påverkar det den lokala bevakningen, vilket inte primärt är ett problem för de journalister som blivit av med sina jobb, utan för läsarna som får mindre information om sina närområden och betydligt sämre förutsättningar för att ta ställning i samhällsfrågor, exempelvis i höstens val till kommun- och landstingsfullmäktige.
Det är i allra högsta grad ett demokratiskt problem, och som många understryker under Mediedagarna är det inte papperstidningarna som ska räddas, utan journalistiken. På samma sätt som underbemannade skolor och sjukhus innebär att elever och patienter riskerar att fara illa, betyder underbemannade eller igenbommade redaktioner att demokratin är i fara. Därför måste vi, precis som vi ställer frågan hur framtidens välfärd ska betalas, öppna upp för en diskussion om hur vi ska finansiera framtidens journalistik.