Under mÄndagen (25/4) kom nyheten att oljekoncernen Preem har fÄtt ett lÄn av svensk exportkredit för att bygga ut sitt raffinaderi Preemraff i Lysekil i BohuslÀn. FrÄgan om ett utbyggt Preemraff var lÀnge en infekterad stridsfrÄga inom det rödgröna samarbetet, som till slut fick sin lösning genom att företaget sjÀlvt Àndrade inriktning och bestÀmde att det nya raffinaderiet skulle fokusera pÄ förnybara brÀnslen.
FrĂ„n kontroversiellt till statligt stöd alltsĂ„ â en rĂ€tt bra resa för Preem som nu bĂ„de fĂ„r bygga ut och ett lĂ„n frĂ„n staten pĂ„ tre miljarder kronor över sju Ă„r för att kunna göra det. Preem Ă€r inte heller det enda storföretaget som fĂ„r statliga pengar, trots att det inte saknas frĂ„getecken för sĂ„dana lösningar.
Efter Covidpandemin och en lÄng period av stark ekonomisk utveckling, dÄ rÀntorna varit lÄga och pengar billiga, finns en stor offentlig investeringsvilja. MÄnga lÀnder har utfÀrdat löften om stöd och lÄn som ska fÄ igÄng ekonomin efter pandemin, trots att det visat sig att nÀringslivet pÄ de flesta hÄll inte behövt sÄ mycket hjÀlp att komma igÄng, utan har tuffat pÄ rÀtt bra ÀndÄ. En stor del av dessa pengar har paketerats i en klimatkostym och ska bli en del av en "grön omstart" för att bidra i klimatomstÀllningen.
Detta Àr inte nödvÀndigtvis en bra idé eller en önskvÀrd utveckling. I en debattartikel i Dagens Nyheter (25/4) skriver en tung samling forskare om problemen med statliga industristöd. De blir lÀtt till stöd till enskilda storföretag och riskerar ge upphov till snedvridande effekter dÀr man satsar pÄ fel teknik. De kan Àven skapa grogrund för korruption, nÀr exempelvis kommunala bolag fÄr incitament att söka stora summor pengar för en viss teknik eller lösning som just nu stöds av politikerna, utan att veta om detta faktiskt ger bÀst avkastning för skattebetalarnas medel.
Skattepengar riskerar alltsÄ att gÄ in i projekt som sedan inte visar sig vara lönsamma eller effektiva. Ett exempel pÄ nÀr detta hÀnt tidigare Àr nÀr resurser satsades pÄ etanol, som sedan inte visade sig vara den mest miljövÀnliga, eller effektiva, metoden för att stÀlla om vÀgtrafiken. Staten Àr inte nödvÀndigtvis den lÀmpligaste aktören för att investera eller lÄna ut pengar. Statliga stöd riskerar att dopa systemet och ge orÀttvisa fördelar till vissa aktörer eller en viss teknik.
NÀr man argumenterar mot statliga stöd Àr det lÀtt att bli den trÄkiga i rummet som inte vill "satsa" eller "investera", eller vilket annat positivt kodat ord man Àn anvÀnder, pÄ viktiga saker som grön omstÀllning. DÄ Àr det sÀrskilt viktigt att komma ihÄg att intentionen inte Àr det viktigaste utan det faktiska utfallet. Om utfallet Àr att politiker godtyckligt lÀgger skattebetalarnas pengar pÄ privata företag utan att det blir nÄgon faktisk miljönytta, dÄ Àr det inte nÄgot önskvÀrt utfall, hur vÀl man Àn menar.
Vad staten i stÀllet kan och bör göra Àr att fokusera pÄ villkoren för företagare generellt. Skapa en bra miljö att verka inom för företag, universitet och andra aktörer, som sjÀlva Àr bÀttre pÄ att utveckla nya innovationer och investera i dem som Àr mest lovande. Det Àr en mycket mer lÀmplig roll för det offentliga att inta Àn att leka riskkapitalister.
Hanna Marie Björklund Àr fristÄende skribent.