Flens gymnasium har kungligt namn, efter prins Wilhelm pÄ Stenhammar, en mÄngsidig kulturpersonlighet. Han gjorde dokumentÀr- och journalfilmer. Han var författare, av reseskildringar, dikter, noveller, kulturartiklar. Han umgicks med Anders Zorn och Erik Axel Karlfeldt, medverkade i dagspress och skrev rentav teaterpjÀser.
Han var, vad jag sett, en skicklig skribent. Om Sörmland skrev han ocksĂ„, ur hembygds- och landsbygdsvinkel. Att han var landskapets âhertigâ blev ingen tom dekoration, som sĂ„dana titlar vanligen Ă€r.
Men lĂ„ngt viktigare: Prinsen var, till skillnad frĂ„n en del andra i svenska kungahuset och mĂ„nga i andra kungahus, kĂ€nd för sitt âorubbliga stĂ€llningstagande mot nazismenâ, SĂ„ skrev författaren Alice Lyttkens om honom. Det citeras i en av Henrik Berggrens förtrĂ€ffliga böcker om vĂ€rldskrigsĂ„ren.
NĂ€r det gavs ut en bok med en samling av J A Selanders artiklar i Eskilstuna-Kuriren â för Norge och mot den nazistiska ockupationsregimen â skrev prins Wilhelm förordet.
NĂ€r nazismen besegrats ordnades en âsegerbankettâ i Stockholm, av den antinazistiska Tisdagsklubbens Amelie Posse och Johannes Wickman. Bland hundratalet deltagare fanns StrĂ€ngnĂ€sbiskopen Gustaf AulĂ©n. HedersgĂ€st var prins Wilhelm.
DĂ„ HitlervĂ€ldet var som mĂ€ktigast, 1941, hade prinsen gett ut en bok, âFritt landâ, dĂ€r ett vĂ€lskrivet, slagkraftigt antinazistiskt slutkapitel hade samma titel. Det handlade om de frihetsvĂ€rden Ă€kta svensk fosterlandskĂ€rlek mĂ„ste bygga pĂ„: Folkstyret med dess djupa rötter, friheten, respekten för lagarna, mĂ€nniskovĂ€rdet, âtrygghet att leva i ett rĂ€ttssamhĂ€lleâ, âallas likstĂ€lldhet inför lagenâ, att âstaten Ă€r till för folket, inte tvĂ€rtomâ.
En del av hans andra formuleringar var traditionella dĂ„ och kan i dag lĂ„ta nĂ„got Ă„lderdomliga. Men hans demokratiska budskap var raka motsatsen till den Ă€ven numera alltför vanliga ânationalismâ som bygger pĂ„ ârasâ eller âetnicitetâ och blir frihetsnedbrytande.
Det var uppenbart att prinsens ord riktades mot den vÄldsmakt, det godtycke, den rÀttslöshet och det förakt för mÀnniskovÀrde som naziregimen, och andra diktaturer, stod för. Med detta toppade han bÀstsÀljarlistan i Sverige 1942.
Senare gav han ut minnen frÄn det han som yngre upplevt i antidemokratiska kungahus. I det tyska morförÀldrahemmet fick han en starkt negativ bild av den auktoritÀre kejsaren Wilhelm II:s personliga egenskaper.
DÄ han nÄgra Är var ingift i den ryska tsarfamiljen, sÄg han mycket som var ont. Den siste tsaren, Nikolaus II, bedömde han dock som en vÀlmenande man som Àrvt en maktstÀllning han var för svag för att hantera.
Att pĂ„ Ă€ldre dagar publicera sĂ„dant hade blivit ofarligt. âFritt landâ skrev han dĂ€remot, i likhet med mĂ„nga andra i den tidens nazihotade press och kultur, bokstavligen med livet som insats.
Bland kungligheter var prins Wilhelm inte unik, men hörde till de positiva undantagen. En biografi över honom skulle kunna vara spÀnnande pÄ mÄnga sÀtt.
Men tyvĂ€rr. Han lĂ€r vanligen inte ha sparat brev och andra papper. Bernadotteska arkivet har inte mycket, det âlitterĂ€ra arkivâ de fĂ„tt ta emot var innehĂ„llet i tre resvĂ€skor som kom via hans bokförlag Norstedts.
Men att Prins Wilhelmgymnasiet heter som det heter Àr och förblir rÀtt.
à ke Wredén Àr tidigare medarbetare pÄ ledarredaktionen.