Sverige har länge haft lägre klimatskadliga utsläpp än så gott som alla andra avancerade industriländer – sett i förhållande till produktionen i landet. Koldioxidutsläppen från fastighetsuppvärmningen och merparten av industrin är sedan några årtionden till större delen eliminerade.
Annat i ekonomin, som väg- och flygtrafiken, delar av lantbruket samt vissa processindustrier som stålverk och cementtillverkning, har dock fortfarande stora klimatskadliga utsläpp.
I hela den svenska ekonomin, sedd från produktionssidan, beräknas de totala utsläppen ha varit knappt 48 miljoner ton år 2021. Det är då uttryckt i ”koldioxidekvivalenter”. (Där räknas effekten av sådant som metan och dikväveoxid om till en mängd koldioxid med motsvarande klimateffekt.)
Men en tungt vägande faktor verkar åt det motsatta, det positiva hållet: Skogen och skogsbruket.
Markanvändning, främst skogsmark, beräknas 2021 ha sugit upp netto mer än 41 miljoner ton koldioxid ur atmosfären. Det mesta, drygt 36 miljoner ton kom av att skogarnas totala träinnehåll fortsatte att bli större. Detta väger alltså upp långt mer än hela trafiksektorn.
De klimatpolitiska krav som formuleras inom EU:s klimatarbete pekar för Sveriges del på att detta nettoupptag, genom skogsbruk och träprodukter, behöver ökas ytterligare, med mer än en tiondel.
I bortåt 100 år har mer och mer skog kunnat avverkas och användas i sågverk och massaindustrier, men tillväxten har varit ännu större. Från 1985 till 2019 ökade virkesförrådet på produktiv skogsmark i Sverige med nästan 30 procent. Hur stor betydelse det har i samhällsekonomin och i ett klimatperspektiv, resonerar nationalekonomen Robert Lundmark om, i en högst intressant liten skrift utgiven av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Den borde kunna göra en del nytta i de ofta alltför förenklade och polariserade diskussionerna om klimatpolitik och skogsbruk.
Sätter man ekonomiskt värde på klimatnyttan av ökade svenska virkesförråd, med den svenska koldioxidskatten som måttstock, handlar det, skriver Robert Lundmark, om över 43 miljarder kronor per år. Som professor i nationalekonomi, vid Tekniska Högskolan i Luleå, har han det ekonomiska perspektivet – bland annat på att de som brukar skogarna inte får betalt för den klimatnytta de faktiskt gör.
Skogen är en knapp resurs, med dynamiskt föränderlig användning. För att kunna fortsätta växa så som den länge gjort är den beroende av skogsvård och omsorg under generationer, ett arbete som ger en intäkt långt, långt senare.
På en stor, aktivt brukad skogsareal, som vi har i ett skogsland som Sverige, pågår vid varje tidpunkt en uppbyggnad av virkesmängden i skogar, med åtföljande bindning av koldioxid på stora ytor. Där skog slutavverkas för timmer blir det en tid med nettoutsläpp av kol från marken, varefter skogstillväxten på nytt får upp farten.
Kortsiktigt skulle minskad eller upphörd avverkning ge en effekt på marken som stödjer klimatpolitiken. Å andra sidan används trä för byggande och annat där alternativet skulle vara mer förbrukning av material med klart negativa klimateffekter.
Står skog för länge avtar tillväxten med tiden. Fler träd drabbas av insektsskador eller blåser omkull. Skogens ekonomiska värde förfaller. Upptaget av koldioxid sjunker mot noll.
Den verkliga avvägningen blir om – och hur mycket, och på vilka marker – det i dagens läge kan vara lämpligt att förlänga omloppstiden, som kan vara 70 år längre åt söder men kanske till och med 120 år i norra Norrland. Om hur komplex den frågan kan vara skriver Robert Lundmark en hel del som kan stimulera till eftertanke hos både experter och lekmän.
Men vi behöver också komma ihåg vad en uthållig uppbyggnad av virke i skogarna hänger på. Miljöhänsyn behövs på flera sätt, men skogstillväxt kräver inte bara hänsyn. Ännu mer kräver den arbete. Den generation som år efter år lägger pengar och tid på skogens vård och skötsel måste också kunna ha tilltro till att det, i nästa eller nästnästa generation, är tillåtet att skörda.
Att det är mening med de många årtiondena av mest arbete och utgifter hänger helt på avverkningen på slutet. Den ger den stora merparten av det ekonomiskt mest värdefulla, sågtimret. Gallringsvirke, och bränsleflis ger mindre tillskott.
Att timret får levereras, och att det kan levereras utan att nettot äts upp av påtvingade fördyringar i teknik och arbetsmetoder, är avgörande för att den klimatmässigt så värdefulla uppbyggnaden av skogarnas virkesinnehåll ska kunna pågå.
Åke Wredén är tidigare medarbetare på ledarredaktionen.
