Lita på att ukrainarna klarar detta

Hur är stämningen i Ukraina? Det är en av de absolut vanligaste frågorna jag får och det är fullt begripligt att den ställs. De som följer kriget på håll vill få en bild av hur ukrainare genomlever det från någon som tillbringar mycket tid i Ukraina.

Men det finns inget svar som är någorlunda enkelt. Först några utgångspunkter: Ukrainarna har inte valt kriget, det har tvingats på dem av Ryssland. De vet att om de slutar strida, kommer allt de känner att försvinna – deras hem, land, frihet, livet självt.

Ukrainarna vet också att en kompromiss med Ryssland inte är möjlig. De har redan försökt med det många gånger. De vet samtidigt att Ryssland kan tyglas med vapenmakt.

Den här synen speglas i opinionsmätningar och kommer fram i de hundratals samtal som jag fört med människor i Ukraina under det fullskaliga kriget. Försvarsviljan var stark för ett och ett halvt år sedan och den har förblivit stark.

Med det sagt har fokus varierat över tid. Våren 2022 kämpade Ukraina för sin existens och ukrainarna såg tidigt att de kunde slå tillbaka angriparen. De tidiga ryska krigsförbrytelserna sopade undan de sista illusionerna om förhandlingslösningar.

Den framgångsrika ukrainska offensiven för ett år sedan gav mycket hopp, även om tron på ett snart krigsslut aldrig var lika stark som den framstod i nyhetsrapporteringen utanför Ukraina. Sedan följde flera vintermånader av ryska terrorbombningar och nedsläckningar av landet – en kris som Ukraina klarade väl – blodiga försvarsstrider i Donbas och en efterlängtad ny ukrainsk offensiv mot en fiende som är bättre förberedd än tidigare.

Allt detta påverkar stämningen. Den är mer sammanbiten i dag än för ett år sedan. Men sammanbitet är inte pessimistiskt eller uppgivet, utan en realistisk insikt om att försvarskriget kommer att ta tid. Precis alla soldater jag talar med upprepar att Charkivoffensiven på hösten 2022, då den ryska armén manövrerades ut och 12 000 kvadratkilometer territorium befriades, var ett taktiskt genidrag, men också ett som blir svårt att upprepa. Eftersom slagfältet ser annorlunda ut och ryssarna också lär sig. Av det följer att den framgången inte kan användas som måttstock vid framtida offensiver.

Hur ser då den större bilden ut?

Ukraina har lyckats stå emot aggressionen samt kunnat upprätthålla alla de viktiga civila samhällsfunktioner, som transporter, energi, livsmedelsförsörjning, finanssystem och handel, i så gott som hela landet.

Man har stängt det ukrainska luftrummet för ryskt stridsflyg och kommit mycket långt i utvecklingen av missilförsvaret. Under samma period då markkriget beskrivits som stelnat har Ukraina utvidgat attackerna mot ryskt territorium och tryckt tillbaka Ryssland i Svarta havet. Ryska stridsfartyg flyttas allt längre från den ukrainskkontrollerade kusten och ukrainarna har öppnat upp korridorer för fraktfartyg till hamnarna i Odessa trots Rysslands hot.

Det mesta av detta hade inte varit möjligt utan ekonomiskt och militärt stöd utifrån. Men det är ukrainarna som gör jobbet. Det är deras kampvilja, gemenskap och uppfinningsrikedom som bygger uthållighet. Och det är väl det som är stämningen i Ukraina.

Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen