TÀnk dig följande scenario: du har bott i ditt hem i hundra Är. Innan du föddes hade dina mor- och farförÀldrar bott dÀr och innan dem deras förÀldrar. En dag bankar det pÄ dörren. Det Àr staten som visar upp ett papper som deklarerar att du omedelbart behöver lÀmna din bostad och sÀtta upp ett tÀlt i trÀdgÄrden. NÄgon som menar sig ha ett Àldre ansprÄk pÄ ditt hus vill flytta in. Pappret Àr underskrivet av politiker du varken kÀnner eller valt, men med en kall gevÀrspipa mot pannan flyttar du motvilligt ut.
Din granne förbjuder dig att vistas i flera omrÄden av trÀdgÄrden, omrÄden som vÀxer sig större för varje Är. Efter decennier av vÄldsam konflikt er emellan och den misÀr som kommer med att bo i ett tÀlt knackar övermakten Äter pÄ. Du fÄr tillÄtelse att flytta ner i husets kÀllare. Visserligen finns det ingen vÀrme, vatten eller mat, men ransoner kommer utgÄ. Du fÄr tillÄtelse att sÀtta ditt namn pÄ postlÄdan, dock som inneboende och inget mer.
Sent i förra veckan presenterade Donald Trump sin sÄ kallade fredsplan för Israel-Palestina. Den amerikanske presidenten flankerades av Israels premiÀrminister Benjamin Netanyahu. NÄgon palestinsk representant fanns inte pÄ plats, av den enkla anledningen att de inte involverats i processen. Tillsammans med det samlade Arabsamfundet har Palestina nu vÀnt Trump ryggen och brutit all kontakt med Washington.
Att kalla planen för IsraelvÀnlig Àr en underdrift dÄ den konsoliderar samtliga landomrÄden Israel ockuperat under de senaste fem decennierna. Utöver detta refererar Trump-administration varken till dessa omrÄden som ockuperade eller ens bosÀttningar lÀngre, utan som israelisk mark fri frÄn övertrÀdelser av internationell rÀtt. Den heliga staden Jerusalem ges helt till Israel, och palestinierna föreslÄs slÄ upp en ny huvudstad i stadens östra förorter. Dock fÄr den givetvis inte kallas Jerusalem.
Palestinierna lever i dag inte i nĂ„got som kan liknas en stat, utan ett lapptĂ€cke av smĂ„ landomrĂ„den utan kommunikationer. Ett liv som Ă€r liktydigt det som i apartheidens Sydafrika kallades âbantustansâ, omrĂ„den som regeringen givit autonomi med syfte att landets svarta skulle hĂ„lla sig dĂ€r. NĂ€r systemet var som mest utbrett upptogs 13 procent av Sydafrikas yta av bantustaner. Det landomrĂ„de som Trump och Netanyahu vill lĂ€mna till palestinierna Ă€r ett lapptĂ€cke pĂ„ 22 procent av det landomrĂ„de som 1946 utgjorde Palestina.
1975 röstade FN:s generalförsamling igenom en resolution som fördömde skapandet av bantustaner, ett verktyg som upprĂ€tthöll vit övermakt och sĂ€kerhetsstĂ€llde svart underordning. Nu, nĂ€stan ett halvt sekel senare, ser vĂ€rlden pĂ„ medan palestinierna trĂ€ngs ihop Ă„r efter Ă„r. Detta handlar inte om att fĂ„ en bit mark dĂ€r man kan sticka ner sin flagga och sĂ€ga âdetta Ă€r Palestinaâ. Det handlar om rĂ€tten för palestinierna att kunna leva sina liv i frihet, men kanske framförallt i vĂ€rdighet. Att kunna bruka sin jord, utöva sin kultur och föra vidare sina traditioner. Ensidiga avtal dĂ€r palestinierna förvisas till VĂ€stbankens kĂ€llare kommer aldrig att kunna uppnĂ„ det, och dĂ€rför inte heller fred.
Dana Pourkomeylian Àr fristÄende skribent.