Donationerna från utlandet har minskat, säger Oleh Bryzjyk, 53, en av föreståndarna på Djuranpassningscentrum (STEP) utanför Brody, tio mil öster om Lviv. Oleh vill inte klaga. Han är tacksam för allt som centret fått och får. Men när jag frågar säger han som det är.
Tendensen syns på fler håll i Ukrainaarbetet. Omvärlden ser allt mindre av kriget, pratar mindre om det, människor engagerar sig mindre. Till och med i Polen är det nu färre ukrainska flaggor i stadsbilden.
Både ukrainare som jag träffar och svenska biståndsarbetare i mitt nätverk har märkt att det kommer in mindre pengar från givare.
Allt detta var bara en tidsfråga och det finns ingen anledning att moralisera över saken. Adrenalinet sinar förr eller senare. Chocken lägger sig. Kriget blir det nya normala. Andra händelser i världen tar plats i nyhetsflödet. När stödet från enskilda viker gäller det samtidigt att minimera skadorna, se till att tröttheten inte tar sig in i västländers Ukrainapolitik med följden att det offentliga biståndet också minskar eller att civilsamhällets stöd försvinner.
Uthållighet kan inte vara en hängivenhet som brinner så starkt att det slukar allt runtomkring, som under våren 2022. Men det måste ändå vara en ordentlig låga. När vi säger att Ukrainas sak är vår så måste det betyda något.
Var och en kan göra en liten men betydande insats, som att varje månad skänka en slant till en stödorganisation som jobbar i Ukraina eller hålla frågan vid liv i det offentliga samtal som är en del av i den digitala verkligheten. Stöd till Ukraina handlar inte bara om bistånd till ukrainsk militär. Landet behöver hjälp för att livet bakom fronten ska fungera. Viktigast är det makroekonomiska stödet från EU och USA som gör att löner till lärare, läkare, poliser betalas ut. Men också att det kommer vatten ur kranen, att lampan tänds och att betalkortet kan användas.
Därutöver behövs stöd till aktörer i det ukrainska civilsamhället som täpper till de stora luckor som kvarstår. Den djurskyddsverksamhet som Oleh driver tillsammans med Oksana Tjornyj, 43, hennes exmake Andrij Tjornyj, 56, och Oksanas två söner är ett exempel på det. Före storkriget kombinerade de omhändertagande av djur i sin frivilligorganisation med samma typ av uppgifter som anställda i staden Brody.
När Ryssland anföll förändrades mycket – behoven ökade och de offentliga medlen minskade. Inledningsvis öppnades nya möjligheter till finansiering från utlandet, framför allt från Tyska djurskyddsföreningen (Deutscher Tierschutzbund). Vännerna sade upp sig från sin offentliga anställning och köpte en gård där de tar hand om skadade, svårt vanvårdade eller bara övergivna djur och hittar nya ägare till dem – gratis. Vid mitt besök finns där 138 hundar, några katter, getter, storkar, en häst.
Här bor inga krigsevakuerade djur men kriget finns också här. Kraftigt försämrad ekonomi och ökade sociala problem drabbar husdjuren. En del hundar saknar ben efter bilpåkörningar och hade avlivats om de inte fått vård.
STEP hoppas komma till nytta i krigsinsatsen. Planer finns att skapa en träningsanläggning och lära upp hundar för militära och polisiära ändamål. Men i grunden handlar inte stödet till verksamheten om detta. Att vårda och hitta hem åt övergivna husdjur är att hålla fast vid omtanken, civilisationen, även i krigstid.
Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen
