Strax före nyår slog den brittiska tabloidtidningen Daily Mail larm. Enkelbiljetterna från Rumänien till Storbritannien såldes för astronomiska priser när miljontals rumäner väntade på första bästa chans att utnyttja det brittiska välfärdssystemet, hävdades det. Samtidigt visade en enkel sökning på internet att påståendet inte stämde.
Tanken att invandring är ett hot mot välfärdsstaten är knappast någon nyhet. Den känns igen från Sverigedemokraterna, men också från debatten i samband med EU-utvidgningen 2004, då statsminister Göran Persson (S) påstod att balter och polacker skulle komma som sociala turister till Sverige.
Nu har diskussionen dykt upp inom svensk borgerlighet. För några veckor sedan varnade redaktören för den borgerliga tidskriften Neo, Paulina Neuding, för att stor invandring skulle kunna leda till kåkstäder och hota svenska jämlikhetsideal (Svenska Dagbladet, 28/12). Den nyliberale debattören Fredrik Segerfeldt kontrade med att ökad ojämlikhet i Sverige är ett pris som är värt att betala om det på global nivå hjälper människor att förbättra sin situation genom att migrera.
Denna diskussion fick Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg att slå fast att fri invandring inte går att kombinera med en välfärdsstat som den svenska (Expressen, 11/1). Dahlberg satte dessutom likhetstecken mellan en önskan om en liberalare invandringspolitik och fri invandring, för att på så sätt framställa öppnare gränser som något ansvarslöst och orealistiskt.
Erfarenheterna av en liberal invandringspolitik, även gentemot länder som har betydligt lägre levnadsstandard, talar emellertid ett annat språk. EU-utvidgningen har inte lett till någon social turism, konstaterade EU-kommissionen nyligen i en rapport. Migranterna har tvärtom genom sitt arbete bidragit till välfärden i de länder de flyttat till.
Det är också värt att fundera över hur den svenska välfärdsstaten förmått möta de senaste årens omfattande flyktinginvandring. Trots att det finns problem, exempelvis vad gäller arbetslöshet i vissa flyktinggrupper och en ojämn fördelning av mottagandet mellan kommunerna, är helhetsintrycket att välfärdsstaten klarat utvecklingen väl. Snarare bör invandringen ses som en långsiktig försäkring för att vi ska klara den utmaning en åldrande befolkning innebär för äldreomsorg och pensionssystem.
Fri invandring är kanske omöjligt. Däremot kan idén fungera som inspirationskälla och ange politikens riktning. För även i ett system med reglerad invandring kan, och bör, vi göra prioriteringar, som ger fler chansen att komma till Sverige för att söka arbete eller för att kunna fly undan krig och förtryck. Det är inget som hotar välfärden, utan något vi alla tjänar på.