Finns det ett värde i att ett svenskt företag kan leverera ubåtar till försvaret? Det är lätt att svara nej på frågan. Sveriges styrka och en nyckel till vårt välstånd har under lång tid varit öppenheten inför omvärlden och för en stundtals ganska hårdhänt strukturrationalisering. Det byggs inte längre supertankers i Uddevalla och det sys inga jeans i Borås, men på köpet har Sverige blivit rikare som land.
Svarade nej på frågan gjorde också staten när man 1999 sålde Kockums till den tyska konkurrenten HDW, som senare blev en del av Thyssen Krupp.
15 år senare konstaterar många att det var ett misstag. Det handlar inte bara om att utvecklingen i Ryssland återaktualiserat ubåtsvapnet som en viktig del av Sveriges försvar. Thyssen Krupp har prioriterat sin tyska verksamhet, och sett ägandet av Kockums som en väg att bli av med sin enda seriösa konkurrent på en exportmarknad som de närmaste åren beräknas vara värd 500 miljarder kronor, och det trots att Kockums teknologi av experterna bedöms som både bättre och billigare.
Detta har nu lett till att Försvarets materielverk avbrutit samarbetet kring nästa generation svenska ubåtar och i stället gett i uppdrag till försvarskoncernen Saab att undersöka möjligheterna utveckla ubåtar.
Parallellt med ubåtskriget mellan Sverige och Tyskland pågår en diskussion om det framtida ägandet av lastbilstillverkaren Scania. Sedan några år är tyska Volkswagen huvudägare, men man har nu lagt ett bud på övriga aktier och planerar att integrera Scania med sin övriga lastbilstillverkning. Det har fått många, inklusive en oberoende kommitté som fått i uppdrag av Scanias styrelse att utvärdera budet, att ställa sig frågande inför om Volkswagen verkligen ger de bästa förutsättningarna för Scanias långsiktiga utveckling.
Var ägandet och huvudkontoret finns är ofta avgörande för var kvalificerade jobb hamnar. Att säkra en långsiktig konkurrenskraftig ekonomi handlar därför också om att ta vara på de spetskompetenser som finns i ett land och ge dessa företag en chans att långsiktigt utvecklas. Det kan till exempelvis, som företagsekonomiforskaren Sophie Nachemson-Ekwall föreslagit (DN Debatt 18/3), handla om att se över reglerna för uppköp av företag, så att de även väger inte in andra aspekter än kortsiktiga aktieägarintressen.
Det finns en uppenbar risk att ett sådant förhållningssätt leder till en kompiskapitalism, där det snarare är de företag som har fingrarna längst ner i den politiska syltburken som tjänar på det, än samhället i stort. Samtidigt går det inte, som exemplet med Kockums visar, borste från att det även i en öppen ekonomi finns nationella intressen värda att försvara. Globaliseringens praktik är ibland betydligt svårare än dess teori.