Statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde det klart redan från början. Vid mötet i Harpsund, där Tysklands förbundskansler Angela Merkel samt Storbritanniens premiärminister David Cameron och Nederländernas regeringschef Mark Rutte deltog, skulle man inte diskutera vem som bör bli nästa ordförande för EU-kommissionen.
Men under den gemensamma presskonferensen på tisdagen var det den fråga som journalistkåren helst ville ha besvarad. Medan det var den som toppolitikerna helst ville undvika.
Presskonferensen var ett tillfälle att uppvisa enighet inom den borgerliga europeiska familjen. Det är väl känt att det råder delade meningar angående såväl vem som ska ersätta José Manuel Baroso som ordförande för EU-kommissionen som hur förfarandet bör gå till.
I år är första gången som en kommissionsordförande utses sedan Lissabonfördraget trädde i kraft i december 2009. Enligt Lissabonfördraget ska resultatet i EU-valet tas i beaktning, utöver detta ska Europeiska Rådet, bestående av EU:s stats- och regeringschefer, konsultera med parlamentet angående tillsättningen av posten. Men hur detta ska ske i praktiken är en tolkningsfråga.
På eget bevåg har Europaparlamentet tagit en ledande roll genom att samtliga partigrupper har utsett egna kandidater till posten, så kallade "Spitzenkandidaten". Tanken är att det ska göra processen mer demokratisk då parlamentarikerna är folkvalda.
Reinfeldt och Cameron har med all rätt varit kritiska mot parlamentets agerande. Att begränsa kandidaterna till enbart Europaparlamentarikerna vore olyckligt. Det finns många goda kandidater utanför Europaparlamentet. På flera sätt vore det bättre med en ordförande som inte har ett tidigare förflutet inom EU:s institutioner, utan som symboliserar en ny riktning för unionen. Det är en anledning till att chefen för Internationella valutafonden Christine Lagarde ibland har lyfts fram som en lämplig kandidat för jobbet.
Merkel har valt en annan linje än sina kolleger. Hon har visat sitt stöd för parlamentets process och den konservativa partigruppens kandidat Jean-Claude Juncker. En eurokrat som personifierar allt som Cameron tycker är fel med EU.
Han har gjort sig känd som EU-federalisten som anser att förhandlingar om eurozonens ekonomiska politik bör föras i mörka, hemliga rum. Men ökad EU-makt och överstatlighet är knappast vad det europeiska folket efterfrågar.
I ett läge när EU är i desperat behov av familjefrid framstår inte bara Juncker som fel kandidat, utan även Europarlamentets initiativ med "Spitzenkandidaten" som fel metod. EU-kommissionen är en institution som ska verka för unionens bästa, utan att ta hänsyn till partipolitik. Därför bör också valet av dess ordförande stå över partipolitiskt käbbel.