Ett desperat fem-i-tre-ragg på krogen, twittrade en allianspolitiker. Företrädare för regeringspartierna var snabba att avfärda Stefan Löfvens utspel där han öppnade för samarbete över blockgränsen efter nästa val (DN 8/11).
Det är lätt att förstå alliansen. Historiskt har socialdemokratiska inviter till de borgerliga partierna varit en självklar del i många S-ledares retorik och handlat om att slå in en kil i det borgerliga samarbetet och på så sätt säkra det egna maktinnehavet.
Så är det till viss del också den här gången. Socialdemokraterna har längtat efter att återigen kunna tala om borgerlig splittring och framställa sig som den enda garanten för ansvarstagande och stabilitet. Tre regeringspartier under eller nära spärren, och den osäkerhet det innebär, är med andra ord precis vad S drömt om.
Men beskedet från Löfven handlar också om att S vill slippa prata om Västerpartiet. Det rödgröna samarbetet kostade sannolikt Mona Sahlin statsministerposten 2010. Genom att beskriva endast MP som en naturlig samarbetspartner, hoppas Löfven kunna ducka för obekväma frågor om vinstförbud och vänsterministrar.
Även om utspelet om att S ska gå till val på egen hand, och söka uppgörelser kring regeringsmakten efter valet, knappast kom som en överraskning har det i dag förutsättningar att förändra den politiska spelplanen till S fördel.
Regeringspartierna och statsminister Fredrik Reinfeldt har medvetet tonat ned sakfrågorna och i stället valt att tala om alliansen som det enda realistiska regeringsalternativet. Ju mer S påminner om att det är långtifrån säkert att alla allianspartier sitter i riksdagen efter valet, desto ihåligare blir Reinfeldts argument.
Bakom den socialdemokratiska valtaktiken finns dock ett viktigt budskap i Löfvens artikel. Att Sverigedemokraterna etablerat sig kring 10 procent i opinionen förändrar förutsättningarna för den blockpolitik som länge har varit normen i svensk politik.
För att kunna bilda handlingskraftiga regeringar, utan stöd av SD, kommer det sannolikt att krävas uppgörelser mellan partier som fram tills nu identifierat sig med olika block, och slentrianmässigt smällt i dörrar snarare än att se gemensamma beröringsytor. Det är en ordentlig utmaning för partier både till höger och vänster.
Det har också blivit allt tydligare att dagens blockpolitik fungerar hämmande på det politiska systemets förmåga att hantera nya utmaningar, och låst fast den politiska debatten i ett permanent 2006.
Men en uppluckrad blockpolitik förutsätter också partier som klarar av att förhandla med både höger och vänster och som har tillräckligt med styrka och självförtroende för att kunna ställa krav på en större koalitionspartner. Tyvärr saknas de i svensk politik i dag.