Planekonomin bestämde att varje stad med fler än en miljon invånare skulle ha tunnelbana. Nizjnij Novgorod i västra Sovjetunionen blev en miljonstad på 1960-talet, projekteringen av tunnelbanan inleddes 1973 och de första stationerna invigdes 1985. Några år senare hade imperiet rostat sönder och bygget av tunnelbanebron över floden Oka sköts upp.
Skolor förföll, pensioner uteblev och lönerna åts upp av inflationen. Samtidigt sjönk oljepriset och fram till den förnedrande statsbankrutten 1998 krympte Rysslands omogna marknadsekonomi med sex procent per år. Tunnelbanebron i Nizjnij Novgorod blev klar först 2012.
"Det är den nya guvernörens förtjänst", säger tvåbarnsmamman Aljona, i journalisten Kalle Kniiviläs läsvärda bok Putins folk – Rysslands tysta majoritet.
Sedan Vladimir Putin blev Rysslands president och politiska patriark 1999 har Kreml haft ekonomin med sig. Oljepriserna har vänt uppåt, rubeln stabiliserats och reallönerna ökat. Intäkterna från oljan och gasen finansierar simhallar i ryska landsortskommuner, får Ikea att öppna i Nizjnij Novgorod och möjliggör för den tysta majoriteten att semestra vid Medelhavet.
"Jag vill att vi ska ha det tryggt. Så länge politikerna inte stör oss är det bra", förklarar Aljonas man Michail.
Som Kniivilä lyfter fram i sin reportagebok bär råvarutillgångarna upp Rysslands politiska system. Återförstatligandet av stora delar av oljeindustrin är Putins enskilt viktigaste drag, medan gasen är ett geopolitiskt vapen. Gazprom utgör en stat i staten – och så länge hushållsbudgeten går ihop förhåller sig maktpartiet Enade Rysslands väljare sig apatiska inför Kremls knuta näve.