För ett par år sedan utsågs han till Europas bästa finansminister av tidningen Financial Times. När han i vintras klippte av sig hästsvansen uppmärksammades det i internationell affärspress.
Åtta år med Alliansen är i hög grad åtta år med Anders Borg (M). Det handlar både om regeringens viktigaste reformer – jobbskatteavdragen – och finansministern som symbol för stabila statsfinanser. Men Borg är också ett av Alliansens starkaste kort när det åter är dags att söka väljarnas stöd.
Sverige har i dag bland Europas starkaste statsfinanser. 2006 motsvarade statsskulden 43,7 procent av BNP. 2013 var den 35,1 procent, vilket kan jämföras med EU-snittet på drygt 80 procent. Statsskulden är med andra ord lägre i dag än var den var innan den kraftiga ökningen i samband med finanskrisen på 1990-talet.
Att detta skett under en period av ekonomisk kris, när många länders statsskulder skjutit i höjden, gör Alliansens ekonomisk-politiska resultat än mer imponerande.
Hur mycket av detta som verkligen är Alliansregeringens förtjänst kan förstås diskuteras. Sveriges starka ekonomiska ställning handlar enligt många bedömare om de budgetregler som tillkom under Göran Perssons regering och de reformer som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar genomförde under 1990-talet, exempelvis i form av ett stabilt pensionssystem. Men Alliansen har förvaltat arvet väl. Så pass väl att man i princip lyckats etablera föreställningen om budgetreglerna som alltings måttstock i svensk politik, och att hårdast tolkning vinner.
Det har stundtals fått absurda konsekvenser, som när Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson kritiserade regeringen för att ha underbalanserat budgeten, trots att det är vad varje ansvarskännande regering – oavsett färg – skulle ha gjort under en ekonomisk kris.
Men Alliansens otvetydiga framgångar när det gäller skötseln av statens finanser har även en allvarligare baksida. Sverige har stora investeringsbehov, inte minst i infrastruktur, bostäder och klimatomställning. Rädslan för underskott har omöjliggjort en konstruktiv diskussion om hur staten skulle kunna utnyttja sin starka finansiella ställning för att lånefinansiera exempelvis järnvägsinvesteringar. Den typen av investeringar är minst lika viktiga för Sveriges långsiktiga utveckling som de ekonomiska skyddsvallar Anders Borg och Fredrik Reinfeldt gärna talar om.
När staten i våras lånade upp motsvarande 20 miljarder skedde det till en ränta på 0,819 procent. Bara Tyskland lånar till en lägre ränta i EU i dag.
Vi spelar med andra ord inte längre i den statsfinansiella spaghettiligan, som det hette i början av 1990-talet. Det illustrerar både Alliansens resultat och potentialen att bygga vidare på detta genom att rusta Sverige för framtiden.