Sörmlandsfonden bildades för två år sedan i akt och mening att hjälpa företag att få tag på riskvilligt kapital. Men om fonden har bidragit till något kan diskuteras.
Tio miljoner kronor lades in i fonden av Sörmlands sparbank, Sparbanken Rekarne och Länsförsäkringar Sörmland för två år sedan. Länsstyrelsen i Södermanlands län och Regionförbundet Sörmland svarar för driftskostnaderna på en miljon kronor om året de första tre åren. I år är sista året. Därefter ska fonden klara sig själv är det tänkt.
Det fonden har åstadkommit under de två första åren imponerar verkligen inte. Målsättningen vid starten var att granska 50 företag om året och investera i två till fyra av dem. Hittills har fonden haft kontakt med 70 företag. Bara ett företag har fått nytt ägarkapital: Byggvarulistan i Katrineholm – oklart med hur mycket.
I och för sig måste man ha förståelse för att processen tar tid. Företagen måste få information och kunskap om fonden och dess krav, fonden måste skaffa god kunskap om företagen. Att fonden dessutom måste se till att andra intressenter är villiga att bidra med lika mycket som fonden gör, komplicerar situationen.
Ingen som går in med riskkapital vill förlora pengarna som sätts in i en verksamhet. Tvärtom – man vill ha avkastning. Enligt Sörmlandsfondens bestämmelser ska en investerare efter sju år kunna sälja sin ägarandel i företaget och räkna med att få minst tre gånger pengarna tillbaka.
Med det kravet är det inte underligt att de privata investerarna, så kallade affärsänglar, drar sig för att lägga in sina pengar i företag, som i och för sig har en potential att växa. Men vars affärsplaner och framtidsutsikter kan te sig en smula vaga för de investerare som förmodligen skaffat sina resurser i mogna branscher.
Ett lägre avkastningskrav i kombination med en kortare tidsperiod skulle förmodligen vara mer lockande för dessa regionala riskkapitalister.
Det är fullt möjligt att Sörmlandsfonden i år hinner gå in i ytterligare något eller några företag, vilket förstås är positivt för de företag som på det sättet kan öka ägarkapitalet. Men efter nästa årsskifte finns det inte någon anledning för länsstyrelsen och Regionförbundet att fortsätta lägga in pengar till driften.
Regionförbundet lägger in 700 000 skattekronor i verksamheten och länsstyrelsen 300 000. Det är en hög driftskostnad för något som hittills inte har gett någonting tillbaka vare sig ekonomiskt eller sysselsättningsmässigt. Såvida man inte räknar den tid som verkställande direktören för fonden, Thomas Karlsson, lägger ned på arbetet.
Driftstödet med skattepengar må vara försvarbart i fondens uppstartsfas. Men det är mycket svårt att förstå till vad pengarna har använts. En miljon kronor om året till vd:ns ersättning och för ett antal möten med företagare i länet låter väldigt mycket.