Säg ordet broiler och sannolikheten är ganska stor att den du pratar med tänker på Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin, som har haft en spikrak partikarriär sedan han slog igenom som elvaåring på partikongressen 1994.
Förmodligen är Fridolin plågsamt medveten om detta. Det är en anledning till att han gör allt för att snarare förknippas med de få år han tillbringat utanför politiken.
Det är lätt att göra sig lustig över att Fridolin beskriver sig själv som lärare eller att centerledaren Annie Lööf har en samlad yrkeserfarenhet på sex månader som barista i London innan hon blev heltidspolitiker.
Den intressanta frågan är dock vad det långsiktigt innebär att en ny generation politiker, födda på 1980-talet och som väldigt tidigt valde politiken som karriär, håller på att få en allt mer framskjuten roll i svensk politik.
I en ny bok, Broilers, som beskriver bland annat Fridolins, Lööfs, kristdemokraten Ebba Busch Thors och moderaten Hanif Balis karriärer, ger journalisterna Michaela Möller och Anders Rydell några ledtrådar.
Politiker födda på 1980-talet är uppvuxna med en växande PR-bransch som har kommit att utöva allt större inflytande över de politiska partierna. De tänker i kommunikationsstrategier och mediehantering. Det har utan tvivel bidragit till deras snabba karriärer, både genom att de tidigt visat sig duktiga på att få genomslag i media, men också genom att de uppfattats som driftiga nytänkare i partiorganisationer där mycket varit sig likt de senaste 50 åren.
Samtidigt har PR-branschen blivit en naturlig karriärväg för unga politiker, något att ägna sig åt före eller mellan valda uppdrag eller jobb i partiorganisationerna.
Ofta diskuteras problemen med att toppolitiker, som Göran Persson eller förre försvarsministern Sten Tolgfors, blir PR-konsulter efter att ha lämnat partipolitiken. Men sannolikt är det ett större demokratiskt problem att unga politiker i hög grad lever i symbios med PR-branschen och dess uppdragsgivare. Vilka lojaliteter uppstår när man ena året arbetar åt en intresseorganisation eller ett företag med starka politiska kopplingar, för att nästa år arbeta på ett partis riksdagskansli och ytterligare några år senare vara tillbaka i PR-världen?
Och vad innebär det att de unga politikerna i många fall har betydligt mer gemensamt, sett till utbildning och livsstil, med dem som arbetar i PR-branschen, än med väljarna de företräder? Hur påverkar det politikernas möjligheter att sätta sig in i väljarnas situation, i en tid när skillnaderna mellan vinnare och förlorare i samhället och mellan stad och land ökar?
Det är frågor som vi som väljare måste bli mycket bättre på att ställa till den nya generationen unga politiker, och som är betydligt viktigare än att en proffspolitiker utger sig för att vara lärare.