Få frågor har en sådan potential att riva upp opinionen som vargfrågan. Detta trots att det knappast kan anses vara en stor fråga att bråka om.
Debatten om hur många vargar det ska finnas har förts under många år. Utredningar har gjorts och det är en lång rad myndigheter och organisationer och enskilda personer som högljutt har delgivit allmänheten sina uppfattningar.
Ingen vet exakt hur många vargar det finns i landet. Antalet uppskattas till cirka 400. Men de bör vara fler, säger en del. Rovdjursutredningen ansåg att stammen bör uppgå till omkring 700 djur för att den ska vara livskraftig.
Men så blir det inte. Efter många turer fram och tillbaka och efter fortsatt kritik från EU har regeringen bestämt att en livskraftig stam kan uppnås med en vargpopulation på mellan 170 och 270 djur. Blir det fler djur kan länsstyrelserna besluta om licensjakt för att hålla stammen på den önskvärda nivån. Annars är det så kallad skyddsjakt som gäller, det vill säga om någon varg kommer för nära tamdjur som får och lamm.
I Sörmland är vargen ytterligt sällsynt. Någon enstaka varg passerar länet då och då på sin väg norrut eller söderut. Några kända revir finns inte. Men det vill nu länsstyrelsens viltförvaltningsdelegation att det ska finnas.
Enligt delegationen bör det vara så att betydligt fler vargar gör sig hemmastadda i södra Sverige. Ett tiotal vargar i Sörmland och i ett angränsande län vore lämpligt och ytterligare ett 20-tal vargar ännu längre söderut vore lämpligt.
Nu finns det inte någon möjlighet för politiker eller andra inom myndigheterna att påverka vargarna att flytta söderut. Som om det vore en fråga som man kan påverka föreslås nu att vargen tillsammans med andra rovdjur själva ska få "sprida sig" söderut.
Att försöka omplacera vargar till nya revir är meningslöst, vilket försöken med den så kallade Junselevargen eftertryckligt visat. Den vargtiken, som troligen invandrat från Ryssland via Finland till Sverige och ansågs var värdefull för sina friska gener, flyttades fyra gånger men vandrade omedelbart varje gång 100-tals mil tillbaka till sitt revir. Den vargen är nu spårlöst borta – med all säkerhet dödad av tjuvjägare.
Det är bra att länsstyrelsen i Sörmland är positiv till en fast vargstam i länet. Och det vore välkommet om också allmänheten är det. Fårfarmare och renägare – i norra Sverige – är tillsammans med jägarna vargens främsta motståndare. Det är naturligt att de förstnämnda värnar om sina djur och sitt levebröd, medan jägarna däremot mer styrs av rädsla att förlora sina dyrbara jakthundar och av utsikten att skjuta ett relativt sällsynt villebråd.
Den vargskräck som uttrycks i debatten har ingen saklig grund. Därmed faller också regeringens konstruerade argumentering för en starkt begränsad vargstam.
Må vargstammen växa också i Sörmland.